Postmodernismens verklighetsfrånvända kärna

Jag har under de senaste månaderna grottat ner mig i funderingar kring hur vänstern resonerar inom olika områden, samt hur de rättfärdigar sina i mina ögon ofta oansvariga och amoraliska ställningstaganden. Jag tror ju inte att de är onda eller nödvändigtvis ointelligenta, så de måste ha en helt annan syn på vad som är gott än mig, och tro att vägen till ett sunt och rättvist samhälle är något helt väsensskilt från den jag skulle förespråka.

Uppenbarligen ser de världen från ett annat perspektiv än mig, och många andra som lutar mer åt höger. Jag tolkar världen genom att försöka förstå verkligheten bakom det som sägs och skrivs. För sådana övningar sätter jag stort tillit till sunt förnuft, logik och vetenskapliga resonemang. För mig har en sådan världsåskådning alltid varit mer eller mindre självklar. Varför skulle någon få för sig att tänka annorlunda?

Det jag har missat i min fåfänga analys är lockelsen för vissa att inte låta sig begränsas av verkligheten, utan att istället låta det man säger och skriver utgöra verkligheten. Allt du vill ska vara sant, blir också sant, bara du tänker det! Så fantastiskt då för dem att det finns en hel filosofisk -ism som kan hjälpa till att rättfärdiga en sådan verklighetsflykt: postmodernismen.

Postmodernismen utvecklades som en radikalisering av modernismen, som visserligen erbjöd frigörelse från föråldrade traditioner, men som lät sig styras av hur världen fungerade och gav den objektiva verkligheten stort inflytande vid utformningen av nya tankesätt och ideal. Postmodernismen tog det hela ett steg längre genom att bryskt rycka bort det som begränsade möjligheterna för ett helt fritt tänkande; verkligheten.

Om det inte finns någon objektiv verklighet som alla betraktare kan enas om, kan verkligheten istället skapas genom hur vi pratar om den, och den går då per definition inte att komma åt på annat sätt än genom språket. Därför är ordval och uttryckssätt så viktiga inom postmodernismen. Det du säger blir verkligheten. Problem finns inte om du inte pratar om dem.

Nu står du helt plötsligt i en värld där du har makten att vara precis vad du vill. Du behöver bara säga det. Och lyssnar du inte på den som säger emot kan du leva på rosa moln resten av livet. Sweet!

Visst kan man förstå lockelsen, men jag är ändå förundrad över hur man kan lyckas blunda för den objektiva verkligheten när den går helt på tvärs mot vad du säger eller önskar.

Och det är här jag slutar förstå vänstern. Jag fattar att det kan vara fett nice att låtsas vara den godaste snällaste invandringsförespråkaren/klimataktivisten/biståndsgivaren whatever. Men när en objektiv och iakttagbar verklighet visar sig påverkas på ett annat sätt av dina gärningar än det du i postmodernistisk anda intalat dig själv, vägrar du ge upp den fina bilden du målat upp av dig själv och se sanningen i vitögat:

Massinvandringen leder till ökad kriminalitet och utanförskap, och på sikt förmodligen till stora slitningar i hela samhällskroppen. Klimatlarmen kan inte sammankopplas med verkliga drastiska temperaturhöjningar, havsnivåhöjningar eller extremväder, och väldigt lite tyder egentligen på att människan ens bidrar till den lilla uppvärmning vi sett, eller att jorden skulle gå under till följd av dessa temperaturhöjningar. Svenskar godhetssignalerar genom att ge typ mest bistånd i världen per capita, men följer sedan inte upp vad som händer med pengarna. ”Ooops, fick terrororganisationer 100 miljoner bara sådär? Äh, det mesta går säkert till något bra ändå.” Och även om pengarna ibland letar sig ända fram till behövande finns mig veterligen inga övertygande bevis på att detta skulle vara det effektivaste sättet att hjälpa fattiga länder att utvecklas. Snarare hämmar det incitamenten att ta tag i sin situation och börja klättra på egen hand. De pengarna hade gjort bättre nytta inom landet; både polis och militär saknar de resurser de behöver.

Några exempel på hur verkligheten ter sig, eller åtminstone goda skäl att överväga sin ståndpunkt, men som de goda vänsteraktivisterna (som tyvärr finns i de flesta partier i sosse-Sverige) bara väljer att inte se. Ok att det finns forskningsrapporter som stöder alarmism, men att inte ens lyssna på andra sidan säger en hel del om viljan till kritiskt tänkande. Man har bestämt sig. Punkt.

Kanske har man offrat så mycket av sin stolthet och trovärdighet i en fråga att det skulle kosta för mycket att erkänna att man hade fel? Fast då innebär det ju att man skulle ljuga medvetet, och det vill jag inte heller tro att de gör.

Förmodligen är det så att de bara fortsätter att ljuga för sig själva, väljer att inte ta in ny fakta. Fakta är ju något en postmodernist kan göra lite vad han vill med. ”Det där stämmer nog inte, så jag behöver inte tänka på det. Lalalalala.” Då slipper de ljuga för andra, och de märker förmodligen inte ens att de ljuger för sig själva. Så de kan leva vidare utan att ha haft fel.

Det där med att hantera fakta som motsäger ens förhoppningar och världsbild kan säkert ofta bli en lätt match när man lärt sig att det inte finns någon objektiv sanning, bara olika perspektiv. Det kommer ju alltid finnas en alternativ förklaring till allting, så hur ska postmodernisten kunna välja sida?

Jo, man väljer det perspektiv som känns bäst. Om allt ändå är lika sant, sett från ett annat perspektiv bara, så är det ju smartast att välja det som känns bäst i maggropen. Narrativet är viktigare än verkligheten. Känslan är viktigare är sanningen.

Och här kommer jag in på det som jag tycker är det mest skadliga med dagens vänsteraktivism; bristen på konsekvensanalys. Det finns enligt aktivisterna oftast väldigt enkla lösningar på i stort sett alla problem. Är du invandrare och fattig? Då tar vi pengar från de rika och ger till dig. Är du arbetslös och kvinna? Då kvoterar vi in fler kvinnor. Blir du ledsen för att någon sa något dumt på nätet? Då förbjuder vi folk att säga sånt du ogillar. Kommer du från ett fattigt land och vill flytta till Sverige? Välkommen! Tycker du att fossila bränslen är dåliga? Förbjud dem!

Lösningarna ovan är ju logiska så länge man inte tänker ett steg längre. Ska vi ta bort incitament för att jobba och tjäna mycket pengar genom att omfördela dina inkomster till de som inte bidrar? Ska vi acceptera att en sämre lämpad person blir anställd på ett jobb bara för att hon är kvinna? Ska vi inskränka yttrandefriheten till en nivå där inget som sägs kan såra någon? Ska alla som vill få invandra till Sverige? Ska vi sluta använda kol, olja och naturgas som energikällor så kommer världen som vi känner den att gå under, och miljarder människor kommer förmodligen dö. Men det kanske det är värt?

I sann postmodernistisk anda kan man lätt dribbla bort sådana farhågor genom att berätta en historia om sina goda intentioner hur gott och fint samhället skulle bli om man bara fick som man ville, låt vara att verklighetsperspektivet inte riktigt stöder det.

Verkligheten är ju trots allt bara ett perspektiv.

Konsekvenser av ”goda” gärningar är alltså sekundära till intentionen. Det är bara ansatsen som är viktig; utfallet känner man inget ansvar för. Man ville ju väl!

Man kan vidare fundera kring varför postmodernisterna oftast är så dogmatiska i sina övertygelser. Det är all-in i varje fråga, inga tveksamheter finns och och inga kompromisser behöver göras. Detta kan förklaras av den postmodernistiska förkärleken att dela in allting i binära oppositioner; motsatspar. Inom postmodernismen är det enda sättet att ens komma nära en beskrivning av något verkligt att definiera dess absoluta motsats; detta är det inte. Gråskalor saknas, och all form av finmaskig analys av verkligheten omöjliggörs. Definieras du som god, kan du inte göra ont. Är du ett offer, kan du inte vara förövare. Så…

Är du invandrare är du ett offer, även om du begår ett brott. Är du en kvinna är du alltid ett offer, så länge du inte lyckas ta dig till toppen, för då blir du en bärare av det patriarkala förtrycket. Är du en vit man är du en förtryckare, oavsett vad du gör i livet. Säger du att du inte tror på klimathotet är du en ond klimatförnekare. Visar ekonomer att invandringen kostar mer än vi har råd med är de rasister.

Jag vet egentligen inte om jag kommer så mycket längre än så här. Jag tror jag förstår lite kring hur de tänker, men tycker det är så synd att de väljer att blunda för allt som inte stöder deras bild av världen.

De tänker förmodligen detsamma om mig.

Men jag lyssnar på många av deras företrädare, jag försöker förstå deras resonemang, och jag läser mycket av den forskning de hänvisar till, trots att det är plågsamt att höra om deras självpåtagna offerskap eller läsa deras vinklade analyser av forskningsrapporter. Men det är det värt, för ibland finns där ett perspektiv eller ifrågasättande som gör mig klokare och tvingar mig att ifrågasätta tidigare ställningstaganden och rationaliseringar. Jag kan ändra åsikt om någonting.

Min upplevelse är att de inte är beredda att göra detsamma. De är inte på jakt efter att förstå verkligheten, de är på jakt efter att känna sig goda. Och gärna felfria.

En reaktion på ”Postmodernismens verklighetsfrånvända kärna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s