The Psychology of Totalitarianism

Ibland läser man en bok som det bara inte går att lägga ifrån sig. Man känner att man omedelbart vill suga upp all kunskap som förmedlas, och upplever sig därefter, om än bara tillfälligt, oändligt mycket klokare. Lite så var det när jag läste professor Mattias Desmets bok The Psychology of Totalitarianism. Jag har visserligen följt honom via intervjuer och artiklar sedan förra hösten, och hade lite koll på grunderna i hans analys, men efter att ha läst även boken kunde jag fylla i många av mina kunskapsluckor och verkligen börja förstå hur den mänskliga psykologin kan fungera och hur individer, under vissa förutsättningar, mer än gärna låter sig hjärntvättas för att passa in i en gemenskap.

Desmet visar i boken hur fyra specifika psykologiska faktorer, som när de manifesteras i många individer samtidigt, kan utgöra en grogrund för i stort sett vilka verklighetsfrånvända idéer eller ideologier som helst.

Dessa fyra faktorer är brist på starka sociala band(1), en känsla av meningslöshet (2), odefinierad ångest (3) samt odefinierad frustration och aggression (4). Desmet visar i boken tydliga indikationer på att samtliga dessa tillstånd var vanligt förekommande innan covidpaniken slog till. I vår alltmer atomiserade värld (umgänge på sociala medier ersätter tidigare former av gemenskaper) upplever sig fler och fler isolerade och står utan nära bekanta att dela vardagen med. Samtidigt känner allt fler inte att deras arbete fyller något syfte. Bristen på både socialt umgänge och mening i tillvaron leder enkelt till en känsla av meningslöshet och en ångest som man inte riktigt kan fästa på något specifikt. Man går omkring och känner sig otillfreds, men vet inte vad man ska göra åt saken. Man blir frustrerad över detta, och över tid byggs till och med en diffus aggression upp, som inte kan riktas mot något meningsfullt.

I detta tillstånd, sökandes efter något meningsfullt att göra, är individen mycket mottaglig för berättelser som verkar identifiera varifrån ångesten kommer, samt ger förslag på hur den kan bekämpas. Om berättelsen kommer från en trovärdig källa, och dessutom verkar accepteras av många andra, griper man tag i den veritabla snuttefilten och kommer sedan in i absurdum vägra släppa taget. Man har äntligen funnit något meningsfullt att kämpa för. Ångesten kan fästas på ett objekt, och all uppdämd frustration och aggression kan få utlopp i den nära förestående kampen mot det onda som gjort dem så olyckliga.

Desmet kallar denna hypnosliknande process för massformation, och förklarar vidare att det är ett fenomen som funnits lika länge som det funnits mänskliga samhällen. Historiska exempel finns i överflöd, men mest känd är förmodligen det tyska folkets uppbackning av nazismen, eller varför inte stalinismen i Sovjetunionen. Hela befolkningar applåderade vedervärdiga övergrepp som ingen av dem skulle accepterat några år tidigare.

Jag tänker mig att olika massformationer har olika utlösande faktorer. I 30-talets Tyskland fanns inga sociala medier att slukas upp i, men en stor frustration fanns över hur man behandlats efter första världskriget och den höga arbetslösheten under 30-talets depression ledde säkerligen till den känsla av meningslöshet som Desmet beskriver. Man sökte efter något att fästa sin frustration på, något att kämpa mot, något att samlas kring.

I Tysklands fall blev det Hitler som fick bära nationens förhoppningar på sina axlar. Han utlovade ett 1000-årigt rike, och identifierade för de frustrerade medborgarna vilka som var det tyska folkets fiender; judarna.

I Sovjet trummades det socialistiska budskapet in i medborgarna så obarmhärtigt att de flesta inte kunde stå emot, och den största delen av folket samlades i kampen mot först borgarklassen, sedan kulakerna, sedan egentligen vem som helst, sig själva inkluderade. Staten ansågs allsmäktig och kunde inte ha ihjäl för många fiender.

2020 var det WHO som identifierade vilket hot världen skulle samlas för att bekämpa; Coronan. Nu äntligen visste vi vad vi skulle rikta vår frustration och aggression emot. Vi utlovades lösningar som vi gemensamt skulle kunna realisera. Vi fick bli del av en gemenskap igen, en gemenskap som med goda ambitioner och obeveklig entusiasm skulle kunna förhindra Coronan från att döda oss alla. Land efter land började anamma samma narrativ, och allt striktare regler fördes successivt in. Mötesförbud, utegångsförbud, masstestning, munskydd, tvångsisolering. Ju mer uppoffringar, desto mer blev vi en del av gemenskapen, av den goda kampen. När ett vaccin lanserades kastade sig massorna över möjligheten att visa sin lojalitet genom att ta de sprutor som erbjöds.

Det störde dock hela tiden att vissa individer inte trodde på det officiella narrativet, så det blev viktigt att ta avstånd från dem. Det blev en del av den goda kampen; mRNA-vaccinskeptikerna blev paria. Var de bara idioter, eller var de rentav onda? Hursomhelst blev de en än tydligare fiende än sjukdomen i sig.

Många lutade, Nürnbergkonventionen till trots, mot tvångsvaccinering. Ett regelrätt brott mot varje människas rätt till frivilligt samtycke till medicinska experiment. För många kränktes denna rätt i massformationens svallvågor.

I de flesta länder lindrades förtrycket av de som valde att inte ta sprutorna kring årsskiftet (åtminstone tillfälligt), och jag tänker att anledningarna var dessa:

1. Det undgick nog ingen av de som trodde på narrativet om att sprutorna var vår frälsning att det även fanns många som var av en annan åsikt. Desmet hävdar att det är av just denna anledning som massformationer tappar fart. Det blir för svårt att bemöta alla motargument, och kommer man med fler repressiva krav måste man kunna försvara dessa mot sina meningsmotståndare. Att säga emot narrativet är det bästa man kan göra för att motarbeta massformationen. Hur är det med biverkningarna? Varför blir så många vaccinerade smittade? Fler ges möjlighet att vakna upp och ifrågasätta det de tidigare höll för sanning.
2. Omikronvågen var nog en ”blessing in disguise” då den genom sin omfattande spridning gjorde alla mer immuna, samtidigt som den inte var särskilt dödlig. Motståndarsidan fick lite hjälp på traven, eftersom det blev svårt att rättfärdiga mer repression och tvångsinjicering av ovaccinerade.

Att föreslå tillvägagångssätt för att bromsa massformation genom att stå upp mot galenskaperna är ett bra första steg, men Desmet tar sig i boken även ambitiöst an att identifiera grunden till att storskalig massformation uppstår överhuvudtaget.

Enligt honom har rationaliteten som föddes i och med upplysningen lett till en övertro på människans förmåga att kontrollera allting i sin omgivning. Den vetenskapliga processen har lett fram till enastående förbättringar i människors vardag och nya tekniska landvinningar verkar ständigt kunna leda till ytterligare framsteg.

Vilket också är ett rimligt antagande.

Det man dock inte tar hänsyn till är att detta mindset inte bör appliceras på komplexa system. Som på människor, samhällen, makroekonomi eller väder, för att bara nämna några. I sådana kaotiska system ger nämligen minimala osäkerheter i begynnelsevillkoren stora och på sikt oförutsägbara skillnader i förloppet, alldeles oavsett om mekanismerna är korrekt definierade. Kort sagt, det går inte att styra kaotiska system med någon form av precision överhuvudtaget.

All form av försök att påverka människor att fatta vissa beslut för att förverkliga ett framtida drömsamhälle kommer tids nog att få helt okontrollerbara effekter. Tänk fjärilseffekten.

Det innebär såklart inte att man inte bör lyssna på goda råd och göra det man själv bedömer vara klokt, men det innebär att ingen kan kontrollera hur ett samhälle med människor kommer utveckla sig över tid, och att man inte måste lyssna på de som har långtgående planer för att förverkliga ett utopiskt paradis.

Att makthavare, som målar upp bilden av ett samhälle väsensskilt från dagens, inte har den blekaste aning om hur världen skulle påverkas om de tilläts applicera sina föreslagna åtgärder, vore en nyttig insikt för gemene man. Kanske skulle man då känna sig mer manad att själv tänka efter?

Just denna insikt är det Desmet försöker förmedla. Tro inte att en karismatisk eller förtroendeingivande ledare vet mycket bättre än någon annan vad den ena eller andra åtgärden skulle leda till.

Jag tror han är inne på rätt spår.

Människor kan tänka rationellt, men agerar oftast inte så. Hur gärna vi än vill se oss själva som rationella aktörer, som i organiserade led kan marschera mot det hägrande utopiska samhället, så blir det i slutändan aldrig så. Vi styrs alla av känslohjärnan, det som Daniel Kahneman i boken Tänka, snabbt och långsamt, kallar System 1, och det mest rationella vi kan åstadkomma är alltid endast en kompromiss mellan rationalitet (System 2) och lust (System 1). Människan är inte en maskin som enkom lyder mekanistiska principer, och applicerat på ett samhälle blir resultatet helt oförutsägbart; kaotiskt rentutav.

Det låter kanske läskigt för någon som vill känna att man kan kontrollera tillvaron genom social ingenjörskonst och tydliga regler, men man får trösta sig med att även kaotiska system ger upphov till mönster som producerar vissa regelbundna beteenden. Kaoset blir blir hanterbart, och vi kan själva välja hur vi tacklar de problem som dyker upp. Det är huvudsakligen på individuell nivå kloka beslut som leder till goda ting fattas. Sålunda är utvecklingen av ett samhälle mer beroende av enskilda individers val, än individerna av eventuell samhällsstyrning. Bottom up, alltså.

För att ge individer möjlighet att fatta bra beslut behöver alltså samhället mest av allt erbjuda frihet. Frihet att bestämma över sina egna liv och kroppar, att få uttrycka sina tankar och att få resa dit man vill. Sådan frihet kommer inte alltid leda till en fantastisk samhällsutveckling, men är alltid en förutsättning för att ett samhälle ens ska kunna bli fantastiskt, samt för att kunna vända på en negativ utveckling.

Vems fel är det?

Massformation verkar enligt Desmet vara en förutsättning för framväxten av totalitära stater, där en majoritet av medborgarna stöder det förtryck som staten utövar. Således behöver man inte, vilket vanligen är fallet, utmåla ledarna för sådana stater som medvetet onda eller diaboliska. De är lika uppslukade av massformationen som övriga medborgare, och de växelverkar omedvetet med massan för att hela tiden ta processen ett steg längre, i en djävulsk självförstärkande spiral rakt ner mot undergången.

Därför borde man kanske inte se ledarna som så värst mycket mer skyldiga till vidriga moraliskt förkastliga överträdelser än övriga medborgare, då de likt dessa till stor del är omedvetna om den psykologi som driver dem.

Rent krasst skulle man kunna säga att de som är mest klandervärda för att en massformation får fortgå är de som ser den, men väljer att inte säga emot. Med stor insikt kommer stort ansvar.