Bullshit jobs, UBI och samvetskval

Under semestern har jag passat på att lyssna igenom boken Bullshit Jobs – A Theory av David Graeber. Det är en ganska intressant genomgång av hur mer och mer meningslösa jobb tycks skapas i världen, och hur detta kommer sig. Boken väckte många tankar, och nedan tänkte jag presentera bokens huvudteser, samt resonera kring några intressanta frågeställningar som fötts efteråt.

– Meningslösa jobb, säger ni. Det finns väl inte! Ingen skulle väl betala någon för att få meningslösa sysslor utförda?

Efter att ha tagit del av bokens många verkliga exempel, och även se delar av dessa i mitt eget, till viss del ändå meningsfulla jobb, verkar det helt klart finnas ett överflöd av helt meningslösa jobb i världen.

Det är såklart vanskligt att helt säkert avgöra om ett jobb är helt meningslöst, eller om det ändå kan anses bidra med någon typ av värde för företaget som betalar lönen. En gångbar definition synes vara ifall den som innehar jobbet inte upplever att det han eller hon gör skapar något värde överhuvudtaget. I så fall ser det enligt bokens källor ut som att omkring 40% av alla jobb i rika länder är helt meningslösa, och att arbetstagaren lika väl skulle kunnat göra något helt annat utan att det skulle märkas.

Detta var faktiskt något som förutsågs av ekonomen John Milton Keynes redan på 1930-talet, men han hade en lite mer positiv syn på konceptet, och lade mer fram det i termer av att då utvecklingen exponentiellt höjer levnadsstandarden per arbetad timme, kommer en arbetsvecka i framtiden bara behöva vara i snitt 15 timmar. Denna framtid har inte materialiserats, och det förefaller intressant att resonera kring varför så inte är fallet.

Om man utgår från att 40% procent av alla jobb är meningslösa, och att en stor del även av de jobb som bidrar med ett visst värde till stor del också består av meningslösa byråkratiska pappersexerciser och väntetider (känner du igen dig?) så kommer man förmodligen landa i att Keynes förutsägelse om minskat behov av värdeskapande arbetstid är ganska rimlig.

Så varför jobbar alla så himla mycket, och varför vill företag anställa folk som inte gör någon nytta?

Boken presenterar intressanta svar på bägge dessa frågor, men lite förenklat kan man sammanfatta Graebers huvudtes med att människor vill ha ett jobb för att känna att de bidrar med något positivt till samhället. För att det verkligen ska kännas som att man bidrar är det framförallt viktigt att det är jobbigt och att man lider lite lagom mycket.

Jag tänker att eftersom tid är en begränsad tillgång som alla har lika mycket av, har nivån för tid av lidande medelst arbete kommit att ligga konstant på samma nivå sedan Keynes dagar, trots att behovet av densamma har minskat drastiskt. Vi vill ju inte bidra mindre än tidigare generationer, och eftersom kultur och uppfostran verkar normerande så ligger vi kvar på samma nivåer av önskvärt lidande.

Vad gäller företagens incitament spelar flertalet faktorer in: ökade krav på dokumentation från myndigheter, omorganisationer med specialister till varje enskild uppgift (som avlönas för att vara redo att lösa smala problem om de dyker upp), rekrytering till nya tjänster enkom för att höja status hos chefer, allmän okunskap om organisationens behov, samt rekryteringar för att kompensera för bristfällig organisation eller arbetssätt bara är några.

Bullshitjobb ackumuleras enligt Graeber snabbare i privat sektor än i offentlig sektor. Anledningen synes vara en överambition att prestera de byråkratiska dokument som avkrävs företag för att se bra ut från myndighetshåll, och signalera kvalitet även för en oinsatt betraktare.

Det mest iögonfallande med meningslösa jobb är att så få verkar vara villiga att uppmärksamma det, varken de anställa eller företagen. Många vill så gärna vara duktiga samhällsmedborgare, få höra hur goda de är när de sliter och jobbar över och intalar sig gärna att det de gör ändå fyller ett viktigt syfte. Ju mer man lider desto mer bidrar man. Och lidandet kan ju bara inte vara i onödan!?

Lönenivåer

Graeber hävdar i boken att just aspekten lidande har visat sig mycket avgörande även när det gäller vilken lön man i slutändan får för sitt arbete. Yrken som tydligt genererar värde, som lantbrukare, industriarbetare, sjuksköterska, brandman, busschaufför osv, belönas inte på samma nivå som yrken där värdeskapandet inte är lika självklart; administratör, investeringsanalytiker, politiker osv. De förra yrkena skulle på grund av sin självklara nytta enligt hans resonemang kunna ses som nog belöning i sig, medan de senare på grund av sin meningslöshet skulle tarva en större monetär belöning för att utföras. Mer lidande, mer pengar.

Huruvida detta gäller som regel ställer jag mig lite frågande till, då det finns uppenbara motsägelser: vissa ingenjörer får väldigt bra betalt för att utveckla nyttiga ting, och investerare som identifierar och därigenom möjliggör värdeskapande start-ups lär heller inte tjäna småsummor. Jag tänker att lönenivån ändå sätts efter arbetsuppgifternas komplexitet och krav på kreativitet, men att många företag inte har bra nog koll för att avgöra om så är fallet, varför onödiga eller otydliga tjänster ofta gissas vara komplexa, och därför skulle kräva någon med universitetsutbildning och lång erfarenhet. Enkla arbeten förstår även den mest inkompetente chefen kraven för, och därför är det lätt att alltid sätta en låg lönenivå på sådana.

Så min egenpåhittade regel skulle istället lyda: Är arbetsuppgifterna tydliga och enkla att förstå blir ersättningen låg. Är arbetsuppgifterna komplexa, eller otydliga (och därför potentiellt komplexa), blir ersättningen hög.

Chefer med koll kanske även de behöver anställa byråkrater med tveksam egentlig nytta, men som krävs för att fylla i papper för att blidka högre instanser, externa certifieringsorgan eller liknande, men de kan åtminstone sätta en lön som motsvarar komplexiteten i arbetsuppgifterna. Chefer utan koll safe:ar och tar in överkvalificerad och dyr personal för att inte riskera göra bort sig, med ökade kostnader som följd.

Om vi bara jobbade 15 h i veckan, vad skulle vi göra resten av tiden?

En av frågorna jag kommit att fundera mycket på efter att ha läst boken, är vad merparten av folket skulle ta sig till med den enorma mängd fritid en 2 dagar kort arbetsvecka skulle frigöra. Många skulle möjligen vara fullt nöjda med att kunna förkovra sig i sina hobbyer, läsa böcker eller satsa på en andra karriär inom ultralöpning. Somliga skulle kanske passa på att resa mer, andra skulle kanske engagera sig politiskt. Men jag misstänker att den stora massan skulle få myror i baken, och inte veta vad de skulle ta sig till med all den tid de tidigare var bundna på en arbetsplats.

Bör man se på de överskjutande 25 timmarna varje vecka som någon form av dagisverksamhet för vuxna? En arbetsplats skulle då vara ett ställe där man samlar individer för att utföra några mindre uppgifter, men sedan mest ser till att de hålls lagom aktiverade och inte blir frustrerade över att de inte egentligen har något viktigt att göra. Den sociala aspekten av att gå till arbetet bör nog inte underskattas, för utan kollegor, även jobbiga sådana, skulle många förmodligen inte få den dos av mänsklig kontakt de så uppenbart behöver.

Vad skulle då kunna ersätta företagsdagisen? Skulle fler aktivera sig i föreningar eller religiösa församlingar? Skulle det civila livet kunna blomstra på ett alldeles nytt och livsbejakande sätt? Jag dristar mig till att gissa att många skulle paralyseras av all denna frihet, och mer eller mindre isolera sig hemma i tv-soffan.

En avsevärt kortare arbetsvecka hade dessutom helt ändrat på förutsättningarna för familjer att finna en balans mellan jobb och vardag. För många är det kanske inte önskvärt att hänga med parter eller förskolebarn 5 dagar i veckan året runt, och de kommer behöva tackla en sådan ny verklighet på något kreativt sätt. Historiskt sett är detta inget nytt upplägg alls, men det skulle förändra familjelivet för en stor del av västvärldens befolkning.

Gissningsvis kommer inte alla att uppskatta denna frihet, och då kanske välja att jobba dubbelt så mycket. Skulle de då även tjäna dubbelt så mycket? Detta skulle i så fall friställa någon annan från behovet att jobba överhuvudtaget, vilket innebär att man i så fall behöver fundera på hur de skulle försörja sig.

Universell Basinkomst (UBI)

Graeber presenterar i slutet av boken hur man skulle kunna införa en form av UBI för att garantera alla medborgare en inkomst som de kan klara sig på, oavsett jobbstatus. Den mest positiva aspekten av ett sådant upplägg är eliminerandet av all den byråkrati som i dagsläget behövs för att kvalificera sig för alla de bidrag man kan tänkas vara berättigad till. Många miljarder skulle sparas på att lägga ner dessa myndigheter, och bidragstagarna skulle slippa tidsödande och förnedrande utredningar och pappersarbete.

Givet hur lite nytta de flesta verkar göra på sina jobb, vore UBI åtminstone ett ärligare sätt att dela ut pengar, men det riskerar även att fjättra många som inte är så driftiga i en helt meningslös vardag, där de förvisso kan göra vad de vill med sin tid, men där de inte heller på allvar uppmuntras att bidra något till samhället. Jag gissar på pandemiska dimensioner av depression och andra psykiska och psykosomatiska åkommor.

Idén med UBI är kanske lite fin i teorin, men även om man skulle lyckas hålla det icke arbetande folket försörjda med livets nödtorft är jag osäker på om de som väljer att leva enkom på basinkomsten kommer vara nöjda med sin levnadsstandard. Vi bör väl åtminstone utgå från att nivån borde ligga över vad det i snitt borde kosta att ha råd med boende och mat, men vem i västvärlden är nöjd med endast detta? Typ socialbidrag. Man vill ju såklart ha råd med samma saker som sina grannar och vänner. En resa till solen eller fjällen på vintern. Ett hus i en mysig förort. En fet platt-tv och en någorlunda modern bil. Vilken nivå skulle en basinkomst behöva ligga på för att alla ändå inte skulle känna att de måste jobba?

Definitivt inte långt under den nivå man legat på tidigare i alla fall. Så min gissning är att de som tjänat bra tidigare, även kommer vara de som känner sig tvungna att ta ett jobb trots UBI. Alldeles oavsett om de gillar den extra fritiden eller inte. Har man vant sig vid en viss levnadsstandard är det svårt att gå tillbaka.

Skulle man se ner på de som nöjer sig med UBI?

Det är möjligt att normen om att man måste bidra till samhället genom att jobba (lida) skulle kunna vattnas ur på sikt, men då ersättas med en norm där det ändå ses som positivt att osjälviskt försöka bidra till gemenskapen. Den nya statusmarkören skulle bli att kämpa för miljön, utsatta grupper, demokrati och andra goda ting, så om basinkomsten låg på en nivå som tillfredsställer en driftig individs prefererade levnadsomkostnader, skulle han eller hon förmodligen börja lägga lika mycket tid på det goda tinget, som tidigare på sitt arbete. Ingen tidsbesparing alltså, och frågan om hur mycket värde för miljö eller samhälle man egentligen effektivt skulle bidra med. Bullshit charity istället för Bullshit jobs?

Hur man än vrider och vänder på det så kommer det ligga i en människas natur att lösa problem, överkomma hinder och förbättra sitt och andras liv på olika sätt för att därigenom känna sig meningsfull och tillfredsställd. Man behöver något att göra för att må bra; kampen är livet. Och om man kämpar på ser även andra det, och gillar dig för det.

En passiv och bitter nihilist som inte gör annat än klagar kommer varken gilla sig själv eller bli en förebild för andra. Och med UBI, då personen verkligen inte behöver göra något av sitt liv, är detta än mer sannolikt.

Vad kan man ta med sig från boken?

I väntan på en samhällsrevolutionerande rensning av bullshitjobb (förmodligen ytterst osannolik) är det ju intressant att fundera på hur stor del av ens eget jobb som består av bullshit; fylla i formulär ingen bryr sig om, knacka in data dubbelt eller trippelt i undermåliga system, sitta genom timslånga möten där ditt ärende hanteras på 5 minuter i slutet, vänta på input från andra för att kunna jobba vidare, lyssna på föredrag om företagets mål och visioner, lyssna på kollegor som gnäller över att de har för mycket att göra, invänta budgetbeslut innan du kan agera eller en massa andra meningslösa aktiviteter.

Arbetstid då man verkligen inte har något att göra ger lätt dåligt samvete, då man alltför tydligt inte bidrar med något av värde. Efter att ha läst Bullshit Jobs, och sett hur vanligt förekommande detta är, råder jag er att inte ha ett skvatt dåligt samvete för detta. Det är inbakat i systemet. Istället för att desperat försöka hitta något produktivt att göra, kan ni istället välja att se det som att företaget betalar er (som ”specialistresurser”) för att vara tillgängliga när något behöver göras. Ni kan då istället läsa, skriva, träna, ta långlunch, lyssna på pod eller kolla Youtube när det är lugnt. Som att ni har jour med någon timmes inställelsetid.

Frågar ni chefen om mer att göra, kommer det förmodligen mest förslag på bullshitarbete som är så meningslöst att det inte ens följs upp. Ställ kanske frågan ibland, men räkna inte med att det kommer regna intressanta och värdeskapande godbitar på er.

Tänk kanske såhär: Så länge ni levererar det värde företaget förväntar sig är allt väl. Blir det mer värdeskapande arbete att göra i framtiden kommer ni leverera 8 timmar om dagen då.

Det löftet räcker för ett gott samvete i mina ögon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s