I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur den evolutionärt framgångsrika tilliten till auktoriteter ibland slår fel, och gör många oförmögna att ifrågasätta det de blivit uppmanade att tro. I västvärlden exemplifieras detta enligt mig väl av PK-ismens grepp om en stor del av befolkningen. Makthavare, som politiker, väl ansedda experter, media, myndighetsanställda och folkkära profiler, har förmågan att prångla ut allsköns dogmer som den stora massan sen internaliserar och gör till en del av sin identitet. I och med att så många anammar dessa dogmer blir det självklart att man ska tycka på ett visst sätt, så man märker inte ens att man tagit ställning.
De två frågor jag ämnar resonera kring i detta inlägg är: Varför har ”makten” valt just det idégods som utgör PK-ismen? Och hur kan man få sina medmänniskor att vakna upp och börja ifrågasätta sina nästintill religiösa övertygelser?
Vi kan ju börja med att konstatera att även makthavarna är människor med exakt samma styrkor och svagheter som alla andra. Sålunda behöver det inte vara ett överlagt beslut att försöka lura eller styra den stora massan i en viss riktning. Men hur blev då makthavarna själva PK?
Förmodligen har det till stor del att göra med postmodernismens intåg i västerlandet. Vänsterrörelsen har successivt lyckats ta sig in i samhällets alla institutioner, i Sverige med början i 68-rörelsen, vilket jag beskriver i ett tidigare inlägg, även benämnd den långa marschen genom institutionerna. Jag har även skrivit flera texter om just det skadliga i postmodernismens relativiserande av vetenskap, bl a här och här, men nu nöjer jag mig med att konstatera att det som kristalliserade sig ur denna rörelse var att godhet var det mest eftersträvansvärda idealet i samhället. Det låter ju fint, men då sanning och vetenskap fick stå tillbaka mot känslor i den praktiska tillämpningen av ”godheten”, blev det mest ett luftslott av goda intentioner utan objektivt goda konsekvenser; grupper som ses som offer cementeras i en offerroll; andra grupper utses till förtryckare baserat på hudfärg eller arvsynd; man letar efter sätt att signalera godhet på, och finner då klimatkriser att kämpa mot, meningsmotståndare att förtala och patriarkat att nedmontera. KÄNNS det rätt så ÄR det rätt. Och det är detta makthavarna också har införlivat; denna förment goda vänsterideologi har opassande nog tillåtits korrumpera dem, som sen för över dessa övertygelser på folket.
Upplevelsen i samhället är faktiskt att de som marinerats i dessa institutioner, genom högre studier på universitet till exempel, är mer PK än de som har en lägre bildningsgrad. Det blir alltså ännu lättare för eliten att se ner på de som tycker annorlunda.
Hur kan man då gå tillväga för att få PK-isterna att våga ifrågasätta sina dogmer, eller är det ens rätt väg att välja? Försöker man då gå emot människans natur, och skulle det istället vara bättre att välja en annan approach? Nja, möjligen kan man möta frustration och motvilja om man inte går tillräckligt varsamt fram. Att bara presentera fakta kan lätt slå fel. Det går ju att hänvisa till att någon annan studie de sett sa något annat, eller att det inte känns rätt. En postmodernist kan lätt rättfärdiga avvisande av både sunt förnuft och sanning; de är ju bara perspektiv.
Jämför det med att få en troende att sluta tro på gud. Vilka logiska och sakliga argument kan man egentligen ta till för att bemöta ologiska och känsloladdade föreställningar om världen? Förmodligen inga….
Jag tror att man istället måste få den lydiga PK-isten att själv vilja tänka om. Men hur uppnår man det? Jo, man får angripa honom eller henne mitt i postmodernismens essens; känslan. Man får bygga upp sina resonemang med en emotionell bas; måla upp en bild om något som ni båda är överens om är fel, och förmedla hur ditt sätt att se på saken kan lösa detta bättre på sikt, eller varför du känner att det är mest rättvist att en person i ett utsatt läge behandlas si istället för så. Huvudsakligen bygger detta på att få PK-isten att förstå att även du har känslor och vill väl, vilket gör det lättare att få deras förtroende.
Ett bra sätt för att applicera detta kan vara att ”steelmanna” pk-istens argument för ett visst förhållningssätt. Att ”steelmanna” innebär att man försöker tolka motståndarens argumentation på det bästa möjliga sättet, så att det formuleras så tydligt och kraftfullt som möjligt. Det är viktigt att man enas om denna definition innan man går vidare och bit för bit dekonstruerar argumentet. Det är alltså raka motsatsen till det som brukar kallas en ”halmgubbe”, då man medvetet eller omedvetet fultolkar motståndarens argumentation och formulerar den svagaste tänkbara omskrivningen av ett argument och sedan skjuter ner det. Genom detta utforskande och ömsesidiga samtal kan man hoppas att tidigare blinda fläckar blir åskådliggjorda och att nya nyfikna tankar och idéer väcks.
En sak är säker, och det är att det kommer kräva mycket tålamod från båda parter. En sak är mindre säker, och det är ifall man kommer få den PK-frälste att ens ställa upp på samtalet?
En slutlig reflektion jag har över anledningen till att PK-ismen har fått ett så stort övertag, är att det vi människor svarar bäst på när vi inte har alla fakta verkar vara just känslor. PK bygger på känslor som godhet, givmildhet och förlåtelse, vilket såklart känns rätt när det förpackas i en berättelse om drömsamhället. Där står sig icke-PK-ismens mer pragmatiska vurmande för rättvisa, eget ansvar och skyldigheter gentemot samhället sig slätt. Man hade förmodligen kunnat belysa även detta ur ett mer känsloengagerande perspektiv, men just häri ligger problematiken: Den stora majoriteten av duktiga författare, poeter, regissörer, konstnärer, skådespelare, artister och andra kulturskapare är PK, och de är dessutom utomordentligt duktiga på att förmedla en sensmoral som spelar makteliten i handen.
Alternativperspektiv 
usch vad sant!
GillaGilla