Jag heter Johan Persson och bor strax utanför Göteborg. Jag är arbetar som ingenjör med produktutveckling sedan 2005. Jag är gift och pappa till två söner. Jag är förmodligen en ganska typisk svensk. Bor i villa, springer och simmar så mycket jag hinner, läser böcker och kollar Netflix.

Fram tills för ungefär 5 år sedan var jag ovetande om att den bild av verkligheten som presenteras av politiker och media i Sverige är starkt förvriden för att endast spegla det politiskt korrekta narrativet, och jag tänkte att politiker nog visste vad de höll på med. I alla fall bättre än gemene man. När man väl börjar sätta sig in i sakfrågor lite djupare, är det mer eller mindre omöjligt att bibehålla denna naiva tillit.

För min del började uppvaknandet från denna övertygelse när jag började sätta mig in i frågor om kost och hälsa. Jag fann att mycket vetenskap sopades under mattan för att gynna de som tjänar på att bibehålla dagens rekommendationer för kost och behandling av olika hälsotillstånd.

Mot bättre vetande motarbetas de som försöker nå fram till den breda massan med kunskap om vad man bör och inte bör äta, att det är viktigt att få i sig vitaminer, och att många mediciner är verkningslösa eller rent skadliga. Till exempel finns det otroligt mycket forskning som visar att högt blodsocker är farligt och mer eller mindre ofrånkomligen leder till metabol sjuklighet; diabetes, övervikt, högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdomar, cancer, Alzheimers osv, men att minska på intaget av mat som höjer blodsockret skulle dels innebära en total och kostsam omställning av dagens industriella livsmedelsproduktion, samt en minskad sjuklighet och därigenom avsevärt lägre intäkter till läkemedelsindustrin. Dessa är därför beroende av att bibehålla status quo.

Det förmodligen största problemet är att de flesta politiker, läkare och journalister inte har koll på detta, utan tror blint på det som de stora livsmedels- och läkemedelsbolagen samt deras lobbyister säger. Och de få som faktiskt har koll på sakförhållandena har tyvärr ofta händerna för djupt nere i syltburken för att vilja opponera sig och riskera sin försörjning. Detta gjorde mig såklart illa till mods och jag ville genast nå ut och informera alla om dessa oegentligheter.

Jag startade en blogg; fettdriven.se, där jag försökte belysa olika missförhållanden i hälsodebatten och förespråka en sund kosthållning. Dessa ämnen ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, men jag har efterhand upptäckt många fler områden i den svenska debatten som är lika förvridna, och där man som mediekonsument inte får en ordentlig helhetsbild serverad. Jag har därför känt att jag skulle vilja starta en bredare blogg för att dela med mig om mina tankar inom fler områden.

Så nu startar jag alternativperspektiv.se, om inte annat för att få utlopp för min frustration, men  även för att öppna upp ögonen för fler svenskar.

När jag skriver i denna blogg gör jag det med utgångspunkt i mina personliga värderingar och övertygelser. Jag anser till exempel att man bör värdera effekten av en politisk åtgärd snarare än om det känns snällt att göra den. Att ge bidrag till en invandrare kan kännas som en snäll sak att göra, men i verkligheten ger det honom eller henne inga incitament att leta efter jobb och det kan leda till att personen känner att den som ger bidraget ser ner på honom eller henne. Personen blir ett offer, och känner inte att han eller hon behövs, eller fyller något syfte i sitt nya land. Viljan att bidra minskar då ännu mer, och integration eller assimilering blir än svårare att uppnå.

Om jag ska definiera mig själv politiskt drar det åt benämningen Libertarian, som definieras enligt följande på Wikipedia:

Libertarianism är en politisk ideologi som förespråkar frihet från tvång och strävar efter att minimera staten och dess inflytande över människors liv. Libertarianer vill tillåta maximal självständighet och valfrihet, med betoning på politisk frihet, frivilliga sammanslutningar samt det individuella omdömet.

Jag har ett individualistiskt perspektiv på människan, och tror att förändring kommer inifrån individen själv. Det är är en klassisk karakterisering av en övertygelse åt höger. Folk med en övertygelse åt vänster finner det lämpligare att det istället är samhället som dikterar nya påbud, som folket sedan skall följa för att uppnå den önskade förändringen. Detta är inget jag stöder överhuvudtaget, och de som gör det kommer möjligen ha svårt att förstå mina åsikter ibland. Det är möjligen ett stort steg att ta, att börja lita på att folk fattar vettiga beslut utan att bli tvingade av politiker, men enligt mig är det enda sättet att bygga ett fritt, tillitsfullt och fungerande samhälle utan ett pyrande missnöje som förr eller senare leder till problem.