Förförd av socialismen?

Den där muggen jag skaffat från Aron Flams webbshop leder ibland till lite förundrade anmärkningar och frågor. Socialismen är ju det som Socialdemokraterna kämpar för, och de vill väl väl? Jo, jag betvivlar inte att de vill väl. Som Flam själv säger: det är inte socialisterna själva som är onda, de har bara inte förstått vad socialism innebär.

För det låter ju fint att alla ska få dela lika på våra rikedomar, och att alla ska ha det lika bra. Problem uppstår dock när dessa harmlösa och förment goda tankar ska omsättas i praktiken, då det kräver att varje medborgare pressas in i samma statligt sanktionerade våffeljärn och steks tills de ser ut som alla andra våfflor i landet. En socialists omedvetna dröm är ett samhälle där alla tänker likadant, vilket för tillfället ironiskt nog råkar vara att man ska ”gilla olika”.

Ok, det är möjligen trevligt att vara överens, men när det inte längre finns nya tankar i ett samhälle så stagnerar det och faller samman på det sätt som socialistiska samhällen alltid gör.

Socialisten tänker dock inte så långt, möjligen eftersom upplevelsen av att vara på den goda sidan är alltför förförisk. Jag är tyvärr inte övertygad om att nedan argumentation skulle kunna omvända en övertygad socialist, men möjligen skulle den ge en normalsvensson en tankeställare om socialismens förträfflighet. Och ju fler som börjar tänka kritiskt, desto bättre för ett samhälles utveckling och möjliga frigörelse från en skadlig ideologi.

För så här skulle jag bäst förklara mitt avståndstagande från socialismen:

Jag tror på individen; att man ska få bestämma själv hur man vill leva, hur man vill spendera sina pengar osv. Socialism är en kollektivistisk ideologi, vilket innebär att möjligheter, rättigheter och förbud alltid kommer att ligga linje med vad befolkningen som helhet anses gynnas mest av, inte du som individ.

Att fånga in och tillfredsställa alla medborgares preferenser låter sig såklart inte göras, så därför tillåts den socialistiska makten diktera vad en genomsnittsmedborgare kan tänkas önska sig, och fördela sina budgetar för att passa dessa diktat.

Oavsett träffsäkerheten i detta summariska medeltal, kommer de allra flesta medborgare ha andra preferenser än även den mest representabla snittmedborgaren.

Så om ett samhälle vill ge ett maximalt antal medborgare de bästa förutsättningarna för ett lyckligt liv, borde de ges möjlighet att fatta så många beslut som möjligt på egen hand. Att begränsa valmöjligheten är ett indirekt förtryck av den fria viljan och det fria valet.

Så länge inte dina fria val riskerar skada någon, eller inskränker andras mänskliga rättigheter borde detta inte vara något problem. Detta kräver endast ett ”leap of faith”: du behöver lita på att människor faktiskt är förmögna och villiga att själva fatta beslut som gynnar dem och deras medmänniskor. Detta förtroende verka dock socialisterna inte ha. De måste in och peta i allt.

Hur yttrar sig detta då i praktiken? Nedan några exempel på socialism (och på hur vägen till förfall är kantad av goda intentioner):

  • Att inte låta svenska föräldrar själva fördela sin föräldraledighet fritt emellan sig (3 månader är låsta för vardera förälder)
  • Att frångå meritokrati genom att kvotera in individer från grupper som anses utsatta: kvinnor, invandrare etc.
  • Att tvångsförflytta duktiga skolelever till problemskolor för att lyfta ”problemeleverna” (och sänka de duktiga)
  • Att inte heller se till individuella skillnader mellan elever i skolor, så att sämre presterande elever riskerar dra ner de med större potential. Socialismen har ju lyckats ju mer likvärdiga alla blir.
  • Att beskatta höginkomsttagare med en större andel av deras inkomst
  • Att ta ut skatt för andra ändamål än det som är essentiellt för att säkerställa trygghet: en fungerande statsmakt, försvar, rättsväsende (som såklart kan utökas med infrastruktur, sjukvård, skola osv om man demokratiskt beslutar om detta)
  • Att alla indoktrineras i samma tankemönster och narrativ (enligt devisen att det endast finns en korrekt beskrivning av verkligheten som alla borde dela) från statligt finansierad media och landets lärosäten
  • Att sätta marknadskrafterna ur spel genom att subventionera det som alla borde anse ”gott”. Vindkraft, kurser i genusperspektiv, elcyklar, elbilar och billiga hyresrätter ju något alla goda socialister ska uppskatta.
  • Att sätta marknadskrafterna ur spel genom att straffbeskatta det som anses ”ont”. Kärnkraft, dieselbilar, olja, alkohol, flygresor osv.

Överkurs
All finansiering utöver att bevara riket och skapa trygghet är små steg i socialistisk riktning: och i många fall helt acceptabla sådana, som man kan enas om i demokratisk ordning. Det behöver inte vara svart eller vitt.

All statlig finansiering av föreningsverksamhet, bistånd, klimatåtgärder, kultur osv är en del av socialismen, och bygger på en tro att människor är själviska och inte vill stödja det de själva tror på med sina egna pengar. Makten ser sig som folkets samvete och sänder ut skarpa signaler om vad du BORDE tycka.

Socialism är ett sätt för makten att försöka reglera och likrikta allting för att uppnå maximal ordning, vilket är en fingervisning om vilken tilltro dessa ledare har till människors egna förmåga att fatta kloka beslut. Eftersom det inte går att reglera allt som kan hända i framtiden, kommer socialismen alltid att ligga ett steg efter i sin reglering av verkligheten, och samhället ändå vara beroende av de individuella beslut miljarder människor fattar av egen fri vilja. Det kan låta som kaos att allt inte är reglerat, men det är inget kaos, utan det mest pålitliga (självkorrigerande) sättet att säkerställa en utveckling som är i linje med vad som är rimligt. När många individuella noder (människor) fattar beslut som gynnar dem i ett skenbart kaotiskt system så skapas en ordning och en riktning som leder till en utveckling i samklang med verkligheten. Socialismens skepsis mot detta koncept syns tydligt i deras aversion för en mer renodlad marknadsekonomi.

Vid fullständig implementation av socialismen har absolut likriktning uppnåtts: alla har lika mycket (förutom de som styr över fördelningen såklart, de har så mycket mer som de anser sig förtjäna). Eftersom alla ska vara likvärdiga i ett socialistiskt samhälle, och inte ha mer makt än andra, behöver det av nödvändighet finnas en separat klass som bestämmer över de som är lika. De ”goda” politikerna och de redan förmögna intar såklart gärna en sådan nobel roll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s