Att beskriva det stora, utan att riktigt förstå det lilla, låter det sig göras?
Det är en berättigad fråga, men faktum är att det är något vi behöver göra varje dag, om vi nu ens tillmäter oss en förmåga att kunna säga någonting som är mer sant än lögnen.
Att förstå en företeelse genom att studera och beskriva dess minsta beståndsdelar låter sig inte ens göras. Snarare kommer själva essensen i din berättelse att försvinna i de myriader av oviktiga iakttagelser som sådana perspektiv framlägger. Att redogöra för ett samtal om gårdagen mellan två vänner genom att beskriva hur ljuden formas av deras stämband, hur deras hjärtan slår genom elektriska impulser under samtalet, eller hur deras minsta byggstenar i form av kvarkar sammanfogade till protoner, neutroner osv samverkar med elektroner, gluoner, fotoner och gravitation, leder inte till en bättre eller mer korrekt berättelse av samtalet som sådant. Snarare motsatsen.
Att välja rätt abstraktionsnivå, emergens, för det givna ämnet, är sålunda av stor betydelse för att kunna avgränsa och fokusera på det som faktiskt är viktigt i sammanhanget. Givetvis kan ett visst perspektiv eller en oklarhet belysas genom att man byter abstraktionsnivå tillfälligt och redogör för ett relaterat utfall, eller kanske en underliggande orsak till att något skett. Allt är ju länkat, men det går inte att ta in alla aspekter av någonting utan att det blir överväldigande, intetsägande och oändligt meningslöst.
Olika människor föredrar olika abstraktionsnivåer när de vill förstå sin omvärld. Vissa är generalister som vill förstå de stora sammanhangen, de statistiskt signifikanta skillnaderna i utfall, och inte fäster så stor betydelse vid det lilla som ändå avviker. Tänk logiska och rationella individer, som inte fokuserar på detaljer eller känslor. Andra tenderar istället att lägga en mycket större vikt vid att förstå hur ett specifikt utfall upplevs och hur man kan hantera detta. Tänk omtänksamma och inkännande individer, som inte främst måste förstå varför något hänt.
Vad som är viktiga aspekter är sålunda en fråga för varje enskild individ. Oavsett om en berättelse fokuserar på generella förhållningsätt och risker som är applicerbara på makroplanet, kommer en starkt inkännande individ ändå att tolka berättelsen utifrån ”hur” det kommer att påverka någon ur ett mikroperspektiv. Kommunikation och utbyte av tankar och idéer är ingen barnlek när alla inte ser världen på samma sätt, eller med samma bedömningskriterier.
Men att människor skiljer sig på detta sätt är främst en styrka, och har lett till att vi genom att samarbeta kunnat bygga upp civiliserade samhällen ur naturens obarmhärtiga evolutionära kaos, där både rationalitet (makronivå) och empati (mikronivå) tillåtits samsas sida vid sida. Just därför har det fungerat.
Mer rationella individer ser sammanhang, förutspår utvecklingen och finner lösningar på makronivå som överlag gynnar de flesta, medan den empatiske främst fokuserar på att hjälpa de få som inte gynnats, samt att återkoppla hur de ser på rationalisternas lösningar. I denna ständiga feedbackloop säkerställs att fler och fler hela tiden gynnas av nya lösningar.
I teorin skulle varje sådan civilisation till slut nå en punkt där ingen egentligen skulle behöva få någon hjälp av den empatiske, och inga storslagna lösningar av rationalisten skulle egentligen behövas för att trygga civilisationens överlevnad. Ett tillstånd av harmoni och fluxlöshet skulle inträda. En sådan utopi är dock en chimär, inte ett verkligt tillstånd någon civilisation kan befinna sig i. Förändring synes vara en naturlag som inga goda föresatser eller önsketänkande kan sätta ur spel.
Civilisationer som når en punkt där de inte behöver oroa sig för sin överlevnad, kommer såvitt historien visar, drabbas av övermod och börja hitta på utmaningar som ligger utanför deras egentliga förmåga. Om dessa är att påverka regnet för att få bättre skördar, bränna häxor på bål, utrota sjukdomar, uppfinna nya kön eller att ändra klimatet, är inte så viktigt för detta resonemang. Men lösningarna gynnar sällan civilisationen, utan är på sikt skadliga, då de leder till att mer och mer resurser öses ner i ett veritabelt svart hål. De dränerar därigenom civilisationen på dess rikedomar, och i längden på förmågan att upprätthålla den tidigare levnadsstandarden.
Civilisationer som kan se detta i tid kan möjligen sansa sig och resa sig åter igen, men det gäller att de få som genomskådat dumheterna har möjlighet att komma till tals. Tyvärr begränsas deras möjligheter att nå fram av totalt ointresse från övriga medborgare som inte är redo att ta in deras problematiska verklighetsbeskrivning. En form av hybris, av oövervinnlighet, har spritt sig i den nyss så framgångsrika civilisationen, och att övertyga en majoritetsbefolkning som är förvissad om sin egen förträfflighet synes nästintill omöjligt innan förfallet är så långt gånget att allt hopp är förlorat.
I längden är det förmodligen oundvikligt, vilket också är anledningen till att merparten tidigare civilisationer på jorden slagits i spillror, eller åtminstone nödgats återuppfinna sig själva gång på gång.
Vår västerländska civilisations förfall har inletts för ett bra tag sen nu, precis som det också alltid var meningen skulle ske. Det är en sorglig insikt att kunna konstatera att mänskligheten ännu inte nått så långt att vi på gruppnivå kan se och vårda det goda som allt vi skapat bygger på.
Vi borde insett att den vetenskapliga processen, demokrati, meritokrati, öppen debatt, yttrandefrihet, äganderätt, rätt till självbestämmande och frihet från förtryck och tvång inte är något man kan tumma på, inte ens för att försöka uppnå något som makten, eller ens majoriteten, inbillar sig skulle vara gott. Men på gruppnivå är vi inte de rationella aktörer vi ibland inbillar oss vara. Tillräckligt många av oss låter sig förföras av vackra utopier från auktoritära ledare, som ”bara tillfälligt” vill inskränka de principer som civilisationen byggts på. Det kan räcka med EN psykopat, en elak men karismatisk ledare, för att förblinda den stora massan och starta den massformation som potentiellt slutar i civilisationens undergång.
Tecknen i vår tid är talande för att något håller på att gå förlorat i den västerländska civilisationen. När vetenskapliga rapporter och politiker kan köpas för pengar, krav på kvotering införs, statsfinansierad media agerar partiskt, legitima debattinlägg censureras, äganderätten ifrågasätts och kringskärs, krav på vaccinering införs, klimatneutralitet framtvingas, makten flyttas allt längre från folket och dissidenter hängs ut inför vänner och allmänhet, faller hela det fundament vår civilisation är uppbyggd på; en ständig strävan mot frihet, öppenhet och demokrati med den vetenskapliga processen som ledstjärna.
Detta är läget idag, och frågan är vid vilken punkt förfallet nått så långt att en majoritet öppet protesterar mot det som håller på att hända. Kommer vi sen kunna återuppbygga den civilisation vi en gång hade? Kanske omformas den i grunden av ett auktoritärt globalt (västerländskt) ledarskap? Eller kommer vi i den forna västvärlden inkorporeras i en konkurrerande asiatisk civilisation? Dess byggstenar synes inte lika aptitliga som västerlandets, rentav avskyvärda, men är de månne mer stabila över tid? Jag hoppas inte det.
För att återknyta till inledningens fråga om det stora och det lilla: på en makronivå syns en tydlig trend, och det bekräftas löpande med täta rapporter om skenande inflation, brist på råvaror och komponenter, ökad polarisering mellan meningsmotståndare, uppluckring av nationella identiteter och kulturer genom massmigration, osmakliga band mellan globala företag och folkvalda politiker, samt en överstatlig byråkrati sockrad med lobbyister, som styr över hela västvärlden utan egentligt folkligt inflytande. Addera dessutom en ökad otrygghet för de som råkar bo i ”fel” områden; de som berikats med en lite för stor del mångkultur.
Det finns måhända företeelser som kan tolkas positivt, men de drunknar i jämförelse med de större trenderna. Det mest positiva jag kan drista mig till att nämna är att den synbart nedåtgående spiralen inte har påverkat levnadsstandarden på ett oåterkalleligt sätt än, även om de drakoniska åtgärder vissa länder infört under förevändningen att de vill skydda sin befolkning från en pandemi, nog är att se som objektiva försämringar av levnadsförhållandena i väst. Annars är det mest påfallande bara att allt är förbaskat dyrt, något som dock de flesta i väst än så länge kan hantera.
I en inte alltför avlägsen framtid, kanske till vintern, efter de sämre skördarna i sommar (global brist på konstgödsel och utsäde, dyr diesel och el), får vi se i vilken ordning brickorna faller. Väst kommer inte drabbas först. Vi kan tåla ockerpriser ett tag, men många länder i Afrika, Asien och Sydamerika sitter inte på lika stora sedelbuntar. Hur kommer deras befolkningar agera?
Hur den västerländska civilisationen hanterar detta tumult kommer med stor sannolikhet vara direkt avgörande för hur snabb och hur djup den förestående kollapsen kommer bli. Försöker vi rädda andra före oss själva får vi räkna med en än mer omvälvande tid framöver.
I detta skede behöver rationalitet vinna över empati för andra om det goda i vår västerländska civilisation ska överleva.
Eller är förfallet oundvikligt? Kanske var vår dröm om ett fritt samhälle i längden lika ohållbart som det fluxlösa tillståndet. Kanske är det på förhand givet att vi hela tiden måste återerövra friheten och det sunda förnuftet, som en pendel som slår fram och tillbaka. Kanske blir nästa cykel av vår civilisation ännu vackrare innan även den förfaller, bara för att än en gång återerövras, i ett ständigt flöde genom eonerna. Inget är beständigt förutom förändringen. Kanske blir livet inte bättre än så, och att ha något att kämpa för skänker månne sådan mening till våra liv att det både räcker och blir över?
Alternativperspektiv 