När drevet gick mot Jomshof gällande hans uttalanden om islam för ett par månader sedan visade hela det övriga politikeretablissemanget var de står i pk-hänseende; samtliga partiledare utom Ebba Busch (såvitt jag kunnat se) gick ut och tog avstånd på något sätt. Detta trots att vi sedan 1970 inte har några inskränkningar i yttrandefriheten med hänvisning till religion. Att kritisera religioner är m.a.o. en rättighet i Sverige, och med goda skäl; att inte kunna debattera och kritisera företeelser i samhället fritt är en form av åsiktsförtryck, precis på samma sätt som det föreslagna förbudet mot förnekelse av förintelsen.
Att kritisera något kan faktiskt vara en gärning avsedd att göra gott. Genom att Jomshof kritiserar islam låter han många muslimer ta del av hans tankar och farhågor. De kan sedan ta in hans synpunkter och själva bedöma om det ligger något i hans uttalanden. Tycker de att han har fel, kan de säga på vilket sätt. Om de tycker han har missförstått något, kan de säga det. Håller de med, så kanske de inser att de skulle kunna ändra på någon aspekt i sin trosutövning. Kanske blir de bara lite klokare och mer förstående gällande hur västerlänningar kan se på islam. Oavsett vilket så blir alla lite klokare, och vi förstår varandra bättre därför att vi vågat säga det vi tänker. Vi har öppnat upp oss inför varandra, så som man gör mot dem man bryr sig om. Om inte det är vägen till ett bättre samhälle vet jag inte vad.
Därför blir jag väldigt dyster när jag ser ett uttalande Stefan Löfven gjort 2015. Han säger rakt ut att han aldrig kommer att kritisera islam. Ett mer fundamentalistiskt och bakåtsträvande förhållningssätt till någon företeelse går knappast att frambringa. Frågan man ställer sig är vilka andra käpphästar han aldrig kommer kritisera, och vilka han alltid kommer att kritisera oavsett framtida utveckling.
Jag kan personligen inte komma på något enda ting som man inte kan kritisera på något sätt. Och jag ser definitivt möjligheten att det jag idag är negativt inställd till skulle kunna bli bättre, speciellt om min kritik hörsammades.
Att gå ut och proklamera att man aldrig kommer att kritisera islam borde väl inte kunna tolkas på något annat sätt än att Stefan Löfven är en troende muslim, dessutom en fanatisk sådan? Oavsett hur islam utvecklas i framtiden kommer han alltid att följa profeten Muhammed. Det känns inte så förtroendeingivande från en statsminister i en sekulär demokrati med ett kristet kulturarv.
Det känns snarare surrealistiskt, och det är nog snarare i det ljuset vi ska se på Löfvens uttalande. Det stämmer såklart inte att Löfven inte tänker kritiska tankar om islam på sin egen kammare, men han har insett att han i sin position som socialdemokraternas partiledare inte kan yppa dessa i offentligheten. Att säga att man inte kommer att kritisera islam styrker hans position hos många muslimer, och andra pk-ister rycker förmodligen mest bara på axlarna. Han vinner fler röster på ett sådant uttalande än han förlorar, så ut ett spelteori-hänseende är det en no-brainer.
Fast jag hänger ändå upp mig på sådana bedrägerier, och jag hoppas att vårt samhälle kommer utvecklas i en riktning där man ifrågasätter anti-intellektuella pk-uttalanden, och inte bara låter dem passera för att de verkar harmlösa. Det riskerar leda till en allmän acceptans för vissa typer av dumhet, som sedan våra barn internaliserar och för vidare.
Löfven har gjort korkade uttalanden tidigare, jag tänker bland annat på när han på till synes fullt allvar hävdade att han inte har några fördomar, så han verkar inte ha några etiska problem med att balansera på pk-ismens slaka lina. För inte heller detta påstående kan ju rimligen stämma. Klart att alla har fördomar. Det är ju dock förmågan att vara beredd att ifrågasätta dem som särskiljer goda tänkare från farliga fanatiker.
Att ha en statsminister som inte ser det farliga i ”snälla” lögner som dessa känns inte jättebra.
Alternativperspektiv 