När Sveriges riksdag år 1975 enhälligt röstade igenom Prop. 1975:26, Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m., så var det nog inte någon av alla riksdagsledamöter som kunde förutse konsekvenserna i framtiden. I propositionen ingår nedan formulering:
Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.
Man får anta att ledamöterna tänkte att detta verkade vara en fin gest till alla de som skulle flytta till Sverige, och berika Sverige med ny matlagningskonst, nya kryddor, klädesplagg, folkdanser och högtider. För det är väl det som räknas som kulturyttringar? Vad man inte tänkte på var kulturyttringar som inte kan samexistera med Sveriges egna kultur; hedersförtryck, klansamhällen med egen rättsskipning, slöjtvång, kvinnlig omskärelse, månggifte, förbud mot religionskritik osv.
Dessa kulturuttryck finns tyvärr representerade hos vissa invandrargrupper, och trots att de inte är önskvärda, så blir de en del av paketet ”mångkultur”. På grund av skrivelsen i prop. 1975:26 legitimerades dessa kulturyttringar i det vakuum som uppstod mellan propositionens skrivelse och svensk lagstiftning. Det är min tes att det i detta vakuum blev otydligt för både myndigheter och invandrare var gränsen går för vad som är acceptabelt. I denna gråzon gavs möjligheter för invandrare att behålla kulturuttryck som egentligen borde ha stävjats i sin linda. Myndigheterna fann det enklast att se mellan fingrarna på en rad punkter, så länge det inte blev alltför uppenbart att någon for illa.
- Det blev ok att tvinga sina döttrar att gifta sig med sin kusin, så länge döttrarna inte vågade polisanmäla sina föräldrar.
- Det blev inte så värst problematiskt att tvinga unga kvinnor att bära slöja och att inte vara med på gymnastiklektionerna.
- Det fanns svängrum nog för att inrätta klandomstolar för att avgöra tvister och utdöma straff för brott inom den egna gemenskapen, så länge ingen anmälde brottet till den riktiga polisen.
- Det blev acceptabelt att ungdomar patrullerar sina kvarter och agerar poliser å klanens vägnar, så länge de nöjer sig med att bara hota folk som närmar sig ”förbjudna” områden.
- Könsstympning på småflickor blev såklart inte legitimt, men tittade man från myndighetshåll bort så kunde man ju hävda att man inget visste.
- Det blev oroväckande enkelt att komma undan med hedersmord, då myndigheter inte visat sig vara beredda att ta kraftgrepp mot detta kulturyttryck. Antalet ”olycksfall” från balkonger säger något om detta.
- Sexuella övergrepp och våldtäkter som ses som ”lekar” i ursprungsländerna kan utövas även i Sverige, och hanteras ytterst överslätande av myndigheter. Som att dela ut ”tafsa inte”-armband istället för att låsa in eller utvisa gärningsmän.
- Det blev oproblematiskt för invandrare att vara rasistiska mot andra etniska grupper som man av tradition hyser kulturell agg emot; exempelvis muslimers nedvärderande behandling av judar. I Malmö är detta ett jätteproblem, men leder endast i extrema fall till någon som helst påföljd.
Och svenskars rädsla för att verka vara emot mångkulturen innebär att benägenheten att kritisera eller anmäla övertramp i denna gråzon adderar ytterligare till tafattheten i vårt bemötande gentemot dessa beteenden.
Man kan med fog säga att mångkultur är en självmotsägelse, för på vissa plan kan bara en enda gemensam kultur eller norm gälla. När det kommer till kulturuttryck som innebär ett brott mot det nya landets lagar är det ganska självklart att vi inte kan acceptera en mångkultur. Man måste välja mellan svensk lag och sharialag till exempel. Om vi inte är beredda att inrätta olika rättssystem inom landet, vilket vissa radikala röster har lyft som förslag. Vedervärdigt i mina öron.
Visst, i teorin har vi väl i Sverige en mångkultur där många olika uttryckssätt är accepterade, så länge de inte uppenbart bryter mot en lag. Problemet är ju bara att gråzonen är svår att hantera, och om en annan kulturs normer får finnas kvar, är det då inte ganska sannolikt att de även kommer att ges uttryck i samhället?
För att sammanfatta mina tankar i ämnet kan jag börja med att konstatera att mångkulturen borde omdefinieras och ses som en krydda på en i övrigt gemensam grundsyn på rätt och fel. Kvar blir kanske mat, danser, kläder, berättelser, högtider, (andra)språk och säkert en hel del till.
Att flytta till ett nytt land och bli medborgare där kräver en vilja att anpassa sig till den nya kulturen; att assimileras in i samhället. Assimilering är enligt mitt sätt att se det en nödvändighet när det kommer till moral, etik och rättsideal. Övriga sedvänjor man har med sig kan förmodligen över tid integreras med de svenska, och när så sker blir det ännu ett tillskott till den levande svenska kulturen.
Detta är dock inte enkelt när man kommer från kulturer med helt andra värderingar, och man kan fråga sig hur man egentligen ska kunna konvertera alla som kommer hit. Kanske vi skulle kunna börja med att visa lite mer stolthet över vår egna kultur till att börja med?
Alternativperspektiv 
Svenskarna har all rätt att vara stolt över sin egen kultur. Ett land vars kultur och mentalitet har lett till att håller världsrekord i fred med över 200 år utan krig. Men där ligger kanske problemet. Svenskarna är inte vana att kämpa för sin fred. Vissa tar den kanske som naturligt given. Mina kollegor tycker att det är löjligt hur norrmännen firar sin ”syttende mai”. De vet inte hur glad man är över den dagen i ett land, som var ockuperat i flera hundra år.
Sverige är känt i hela världen för kulturella framgångar som jantelagen, sekulariseringen och ett hittills väl fungerade samhälle som håller ihop, som känns som ett lag där man hjälper varandra. Svenskarna är mest duktiga i världen på att köa. De litar på staten, letar efter kollektiva lösningar och är stolta över att bidra med sina skatter till samhällets framgång.
Man får inte glömma så speciella saker som midsommarfesten eller Lucia (även om det kommer ursprungligen från Italien).
Men den största kulturella framgången är väl jämställdheten och skyddandet av våra barn. Inget annat land gör så mycket för kvinno-och barnrättigheter. I den punkten ser jag den svenska kulturen mest hotad.
Barnäktenskap, förnedring av kvinnor, ett våldsamt uppfostrade av barn som ej är ovanligt i Mellanöstern, flyttar in i våra förorter.
Jag kommer ihåg hur jag såg ett gnällande barn som ville ha en chokladkaka på ICA i Angered. Mamman som var klädd i slöja tog Maraboun och slog den mot barnets huvet, så att den gick itu och landade på golvet. Barnet skrek högt men ingen brydde sig vidare om detta. Inte jag heller. Man tänker sig att man inte vill lägga i sig även om det hade varit allas plikt att anmäla något sånt eller åtminstone tydliggöra för mamman att ett sånt förhållande inte accepteras i Sverige. Astrid Lindgren som höll 1978 ett fantastiskt tal på flyttande tyska om våld mot barn på bokmässan i Frankfurt, förändrade med detta mycket i Tyskland. Det var obekvämt men nödvändigt. Sverige hade redan då kommit mycket längre med ickevåldsamma uppfostringsmetoder.
Men vi undviker helst såna konflikter och så växer det fram ett parallellt samhälle som har med sig en kultur som inte alls har varit så framgångsrik och fridfull som den svenska. Tyvärr importerades ju de flesta invandrare under de senaste åren från länder, vars kulturer har misslyckats helt och hållet, så att de slutligen var tvungna att fly därifrån. Däremot är de väldigt förankrade i dessa kulturer medan vänstern i Sverige försöker förstöra den egna kulturen. Jag mådde illa när jag såg reklamfilmen från SAS. Om jag kan, kommer jag undvika detta bolag i framtiden.
GillaGilla
Instämmer i det mesta du skriver, även om jag inte tycker jantelagen är något att hänga i julgranen 😉 och sen är faktiskt luciafirandet svenskt, även om man använt sig av ett italienskt helgon för att rättfärdiga firandet som en del av kristendomen. Från början verkar det mer ha varit ett populärt studentfirande den 13 dec…
GillaGilla