Sverige: Låtsaslandet?

Jag har länge funderat på varför den officiella svenska debatten är så ointressant, likriktad och på det hela taget meningslös. Den reder sällan ut några sakförhållanden bakom de ytliga floskler som pk-politikerna debatterar om, och de lika politiskt korrekta journalisterna fallerar om och om igen att ställa kritiska frågor eller att fördjupa sig i bakomliggande mekanismer för det debatterade fenomenet. På ytan har man man haft en debatt, men inget av värde har egentligen uppdagats och åhöraren gäspar uttråkat, fast förvissad om att han inte är intresserad av politik i alla fall. De verkar ju bara prata om meningslösa hårklyverier inom vad som i grunden är samma förklaringsmodell.

Detta gäller även stora delar av västvärlden, men på något vänster har Sverige lyckats ta tunnelseende, faktaresistens och allmän intellektuell lathet till en alldeles egen nivå. Vår konsensuskultur har drillat oss till att hellre acceptera det som auktoriteter säger, än att själva tänka igenom saker och ting. För om vi gjorde det skulle det kunna bli lite obekvämt, och man skulle kanske behöva försvara sina tankar inför andra som tycker ”som man borde”. Jobbigt. Så man låter helt enkelt bli att tänka efter, och följer flocken vart den än tar vägen; det är ju mycket härligare att låtsas komma överens.

Är det denna konflikträdsla som är grunden till vår kollektiva tilltro till auktoriteter i form av stat, opinionsbildare och högljudda aktivister?

Jo, förmodligen delvis, men jag skulle vilja hävda att en annan stor anledning är att man vill känna att man gör något gott, och man vill framförallt bli sedd som någon som gör gott. Att göra något som på ett objektivt sätt gör världen bättre är dock svårt, det tar förmodligen tid och det är inte alls säkert att du kommer få cred för det i slutändan. Däremot är det lättare att signalera godhet, och det gör man enklast genom att hålla med om det politiskt korrekta narrativet, och markera avstånd till de som inte gör det. Man signalerar extra genom att skänka pengar till välgörenhet, utan att ha någon som helst aning om vilken nytta det gör i verkligheten. Man signalerar tydligt genom att nicka instämmande när politiker och debattörer kläcker ur sig politiskt korrekta plattityder, för man vill så gärna att det ska vara sant. Så till den grad att önsketänkandet trumfar nyfikenheten att gräva djupare. Och det känns ju såklart bra att det du önskar går i uppfyllelse.

I dagens Sverige kan man med fog hävda att många vuxna beter sig som barn som vill skydda sig från verkligheten genom att undvika allt som kan tänkas vara otryggt eller svårhanterligt. Många är uppfostrade in i ett postmodernt sagoslott, där alla perspektiv man önskar ska vara sanna tillåts överrösta det sunda förnuftet och den objektiva verkligheten. Allt blir på låtsas. Alexander Bard och Viktor Widblom skriver en viktig artikel om detta på Nyheter Idag; När prinsessan blir tyrannen. Läs och förfasas.

Hela mitt mål med denna bloggen är att öppna upp människors medvetande om detta; att våga tänka själv, att våga opponera sig, att stå upp för sin åsikt. Det behövs dock mod för att våga gå emot strömmen.

Har vi i Sverige blivit så fega att det inte längre finns hopp, eller kan man locka fram den inre hjälten eller kanske vikingen?

Måste det först bli mycket värre? Vilken dissonans mellan verklighet och politiskt korrekt förklaring är möjlig för svensken att tolerera innan illusionen spricker?