Invandring och offerskap: Hur godhetssignalering förstör landet?

Hur kommer det sig att vi i Sverige hamnat i ett så mycket värre läge än många andra jämförbara västländer när det kommer till integrationen? Vad är det i vår kultur, mentalitet eller historia som kunnat leda till denna uppenbart negativa samhällsutveckling; med ökande brottslighet, parallellsamhällen med klanstrukturer och utanförskapsområden där varken polis eller ambulans kan röra sig fritt?

Vi har haft alla förutsättningar att vara det mest framgångsrika och tryggaste landet i världen. Vi kan till exempel stoltsera med en under lång tid blomstrande exportindustri, som givit våra politiker ekonomisk frihet att investera i vår välfärd enligt sina ideologiska preferenser; under efterkrigsåren kunde vi påpassligt  roffa till oss stora marknadsandelar givet krigets påverkan på många andra länders industriparker. Sverige klarade ju sig som känt väl genom kriget, ömsom kliandes Tysklands rygg, och ömsom bedyrandes trohet till de allierade. Idag har vi en förhållandevis framgångsrik it-sektor med flertalet globalt framträdande bolag, vilket sammantaget borde kunnat ge goda skatteintäkter att omvandla till välstånd och trygghet om man valde att spendera dem på rätt saker.

I sekularismens spår, med kännbart genomslag någonstans kring –68, verkar det ha växt fram någon form av tomhet i det svenska kollektivet, en brist på något att tro på och att idolisera. Men de kristna värderingarna fanns kvar, och kristendomens idéarv, där man ska vara god och from mot sin nästa och hjälpa de som är i nöd, var något man behöll som ett ideal.

Detta sammanföll med att Sverige sakta men säkert, i sann socialdemokratisk anda, faktiskt lyckades lyfta fler och fler från dåtidens fattiga arbetarklass till en ny medelklass som det inte längre gick nöd på. Att kunna förkroppsliga det kristna godhetsidealet värmde mången socialdemokratisk barm, och många väljare köpte hela paketet med hull och hår.

I och med att omfördelningspolitiken gav arbetarklassen bättre förutsättningar kunde de börja fokusera på mer världsliga ting, som att köpa en ny teve eller planera för en charterresa till Gran Canaria, och fann mindre och mindre skäl att engagera sig i någon revolt mot överklassen. 

Inom socialdemokratin levde stödet för arbetarklassen kvar på ytan, men de fick svårare och svårare att vara en samlande kraft för arbetarna, då de egentligen spelat ut sin roll. Helt enkelt dags att omgruppera och finna nya grupper att vördnadsfullt lyfta upp ur sin misär.

I detta läge trampar socialdemokratin än tydligare in i sin utopistiska ideologis mörka sida – att ställa olika grupper mot varandra i en form av maktkamp, där de som anses förfördelade får epitetet offer, och därigenom fördelar gentemot ”förtryckande” grupper. Det var ju som sagt den kristna godheten man såg som sin moraliska ledstjärna och då behöver man ju någon utsatt att hjälpa. 

Offerkortet visade sig fungera utmärkt för exempelvis grupperna kvinnor, icke-vita, HBTQ-personer, handikappade och religiösa minoriteter. Och genom att ge extra stöd till dessa grupper kunde politiker och många väljare få möjlighet att känna sig goda. Win-Win för offer och politiker!?

Man kan absolut argumentera för att vissa grupper med rätta blivit mer accepterade i samhället genom detta stöd, men var går gränsen för när stödet har spelat ut sin roll, och hur mycket får det kosta?

För problemet med att göra politik av förtryck/offerskap är att det är svårt att mäta vad man får för sina satsade pengar. För arbetarklassen kunde man se att när de nådde en viss lönenivå så hade de tillräckligt för att klara sig, och sen skötte de sig själva. Men fördomar och kulturellt förtryck tar väldigt lång tid att vända på; det finns alltid någon idiot kvar som säger taskiga saker om en viss grupp. Så ett stort problem för detta välmenande åtagande blev att det var mer eller mindre omöjligt att blir klar, med den uppenbara fördelen att du som parti hela tiden har ett existensberättigande. Och skulle någon grupp börja bli alltför accepterad i samhället, så kan man enkelt belysa någon annan aspekt ur historien som gör att det är extra synd om just dem igen. Feminismen är väl inne på sin fjärde våg nu. Och vi kastar gladeligen mer miljarder på att främja deras numera ganska urvattnade genuskamp och kanske få lite godhetspoäng i själen. Och det kanske känns bra att hjälpa 120 000 invandrare att få ett bättre liv Sverige varje år, men det behöver ju ställas i relation till vad man kunnat få för dessa pengar istället.

Just invandringspolitiken har fått enorm påverkan på vårt samhälle; hur socialdemokratin och vänstern utsett alla världens icke-vita fattiga till offer som man kan hjälpa, framförallt genom att öppna upp det egna landet, och skattebetalarnas plånböcker, för dem. Att sätta andra länders medborgare framför sina egna är den yttersta formen av svek mot det egna folket, och rättfärdigas egentligen bara av suget efter kicken som detta “godhetsknarkande” ger. Tänk att få vara världens främsta moraliska stormakt!

Enligt mig är offerskapspolitiken ett förkastligt sätt att se på människors förmåga att själva ta ansvar för sina liv och utvecklas till framgångsrika individer; att bara skylla på andra och tycka synd om sig själv. Ett problem med att utse en massa offer är att offerskap per definition kräver en förövare.  I västvärlden har vänstern sett till att det är gruppen vita heterosexuella män som får bära skulden för alla andras olycka. Denna grupp har uppenbarligen betett sig så illa genom historien att alla som föds som vita män och inte har en avvikande sexualitet per automatik blir förövare/förtryckare. Arvsynd med andra ord.

Utan att raljera alltför mycket vill jag ändå bara säga att det här med att ställa grupper mot varandra är ytterst osmakligt redan från grunden. Vill vi bygga ett samhälle med lika möjligheter för alla borde individers grupptillhörighet vara en helt ovidkommande faktor. Intresse och kompetens borde styra individers val, oberoende om det innebär att en större andel män vill bli ingenjörer och en större andel kvinnor vill ta hand om barn. Men det har inte fallit socialdemokrater eller vänstern in att det är lika möjligheter som är det essentiella. Inte lika utfall.

Som redan nämnts är det endast vissa grupper som har privilegiet att omhuldas av pk-politiker och deras svans av journalister från mainstream media (MSM). Dessa lyckas sedan via MSM:s monopolställning dessvärre att övertyga en majoritet av den svenska befolkningen om att deras åsikt är den enda rätta.

Det har gått så långt att man lyckats övertyga en stor del av befolkningen att man inte kan vara skyldig till något förtryck om man tillhör någon av dessa grupper; muslim, kvinna, homosexuell etc. Dessa har nämligen alltid tolkningsföreträde för vad som är ok att säga om deras grupp, åsikt eller religion. Detta innebär att det i Sverige främst är reaktionerna från den “kränkte” som avgör om någon gått över gränsen.

Man får sålunda en enkel huvudregel: Du har gått över gränsen för vad man du säga om dessa grupper när det föranleder någon i gruppen att reagera starkt. Den svenske pk-betraktaren anser då att man gått för långt, och du får något avhumaniserande epitet som rasist, kvinnohatare, homofob etc kastat på dig. 

Betänk till exempel Lars Vilks rondellhundar, som först blev bespottade av “kränkta” islamister, sedan hela pk-eliten och mediesvansen. Gemene man fick därigenom bara en sida av berättelsen, och många höll därför med om att Vilks hade gått över gränsen, och att han därför fick skylla sig själv när han fick en dödsdom (fatwa) riktad mot sig. Det var inte många i etablissemanget som fördömde den islamist som uttalade fatwan. Snarare visade man förståelse för att de tagit illa vid sig.

Förklaring: Vi har i västvärlden mer eller mindre internaliserat islamisternas känslighet mot kränkningar, så till den grad att vi också förkastar dem som gör sig skyldiga till vad som upplevs som kränkningar av denna grupp.  Vi vet vad det leder till för vidrigheter när de “kränks”, och tycker det är onödigt att reta den sovande björnen. För björnen orkar vi inte ta tag i själva.

Så vi håller tyst och låter de ”kränkta” islamisterna stå oemotsagda. Det är enklast så. Yttrandefriheten väger lättare än rädslan att bli kallad rasist.

I en sådan mylla kan extremism växa rakt under näsan på…

  1. …våra myndigheter, i form av anslag till mängder av organisationer som stöder våldsbejakande extremism. Läs gärna Johan Westerholms inlägg om islamismen i Sverige på Ledarsidorna.se, eller kanske rentav hans bok ”Islamismen i Sverige”. Ingen rolig läsning om hur våra skattepengar används!
  2. …våra styrande politiker som hellre låtsas om att allt är som det ska. Antagligen finns två huvudskäl till denna strutstaktik; dels är man rädd för att framstå som rasist om man antyder att någon muslim skulle vara något annat är en välintegrerad och from medborgare, dels är man förmodligen beroende av röster från muslimska grupper, och vill inte riskera något genom att antyda att någon muslim i Sverige är islamist. Sedan kan man även tänka sig att man under sin karriär redan investerat så mycket av sitt politiska credo på att vara ”god” mot dessa grupper, att det skulle vara svårt och karriärmässigt dumdristigt att erkänna att man haft fel.
  3. …pk-journalisterna, som köpt politikernas hoppfulla narrativ om den moraliska stormakten, och gör allt i sin förmåga för att ge sken av att allt går som det skall. Ingen kritisk granskning av makten sker överhuvudtaget!
  4. …många medelsvenssons, som bara haft tillgång till SVT och annan pk-media för sin nyhetsinhämtning. Där har nästintill bara solskenshistorierna presenterats, brottslingars härkomst nämns endast om han eller hon är svensk eller möjligen av skandinaviskt ursprung, inga granskningar av Sveriges biståndspolitik, inga stora uppslag om invandrares brottslighet osv osv…

…och de som fattar grejen håller tyst av rädsla att bli utfrysta, mobbade, sparkade från jobbet. Det är så man upprätthåller en demokratur, vilken definierats enligt följande av Vilhelm Moberg:

”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”

Vad tror du är skälet till att vi hamnat i dagens situation? Har vi en demokratur byggd på godhetssignalering i Sverige, eller får allas röster höras i debatten? Kommentera gärna nedan med egna tankar om vad som gått snett. Jag är nyfiken på alternativa förklaringar. Det är genom att lära sig hur allt gick så snett som vi kan få insikt och förhoppningsvis se signalerna tidigare nästa gång vi är på väg rakt ner i avgrunden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s