Jag fick många intressanta kommentarer på mitt senaste inlägg om skolan, och insåg då min ganska naiva förhoppning om att man skulle kunna basera skolpolitiken på bara sunda principer. Principer har ju den svagheten att de inte anpassar sig till olika förhållanden, utan behöver jämkas mot den verklighet där de ämnar appliceras. För betygsproblematiken innebär det att en 100% centraliserad betygssättning utifrån nationella prov är inte en rimlig lösning, då den likriktning detta innebär skulle riskera kväsa alla ambitioner skolor har att lära ut annat än det absolut nödvändiga, vilket såklart skulle hämma svenska elevers förutsättningar att utvecklas.
Därför behöver man ge enskilda skolor möjlighet att kultivera sina små särdrag, och då kanske fokusera mer på vissa områden än andra skolor gör. Kanske har en specifik lärare ett intresse som gör att han kan engagera en klass i Djingis Khans blodiga erövringståg, medan en annan väljer att gå djupare i vikingarnas kultur. Prov i historia för dessa olika elever behöver av nödvändighet se lite olika ut, och resultatet på identiska prov skulle inte kunna mäta huruvida eleverna tillgodogjort sig undervisningen särskilt väl.
Denna problematik kan som sagt endast elimineras om man på nationell basis bestämde sig för att alla svenska elever måste lära sig exakt samma saker, och lyckas med att få skolorna att applicera detta. Nog för att vissa bitar såklart behöver ingå på alla skolor, men att beröva skolorna och deras lärare möjligheten till kreativ och inspirerande fördjupning vore lite väl kommunistiskt.
Dock finns det ju ämnen där förståelse är mer i fokus än att memorera årtal, namn på kungar och erövrare, djur, växter, eller slumpmässigt utvalda huvudstäder i länder långt borta. Jag tänker på till exempel matematik och språk. Där vore det nog inte orimligt att ha nationella prov med central rättning.
Och funderar man lite djupare vore det väl inte omöjligt att ha någon form av normerande prov även i andra ämnen, där man åtminstone stämmer av elevernas kunskaper om de mest basala områdena? Dessa kan ge en indikation om elevernas kompetens, och fungera normerande för elevers faktiska betyg. För stora avvikelser skulle inte tillåtas, och risken för betygsinflation eller godtycklighet i betygssättningen skulle med säkerhet sjunka. Något åt detta håll finns visserligen idag, men då följsamhet till de normerande resultaten inte är tvingande, kan utdelningen av orättvisa betyg fortsätta.
Skulle detta hårdare system bli svårt att applicera, så är ju ändå all form av anonymisering vid rättning av prov till gagn för en rättvis bedömning. Låt flera lärare, kanske från olika skolor, rätta prov där elevens namn eller handstil inte synliggörs. Kommuner skulle kunna ha ett utbytessystem för rättning skolorna emellan. Eller så finns en central rättningsorganisation för landet, som bedömer en viss andel av proven för att säkerställa att en lärare inte missbrukar sin maktposition för att ge för höga eller för låga betyg.
All sådan kontroll skulle dessutom göra det svårt för föräldrar att påverka enskilda lärare, då dessa blir bundna av normerande prov, anonymiserad rättning, eller central kontroll.
För att detta ska kunna fungera behövs dock ett fokus på faktiska kunskaper att mäta, vilka dessa än må vara. Att elever själva får välja vad de vill läsa om på sina surfplattor i skolan är kanske det största sveket Sverige begått mot sina barn, och på sikt mot sig självt.
12 års slösurfning lär inte producera mängder med kompetenta medborgare, och effekterna lär vi bli varse.
Alternativperspektiv 