Det verkar finnas någon romantiserad bild bland vänsteraktivister att de med välmenande fast radikala metoder försöker utmana etablissemanget för att driva utvecklingen i en annan riktning än den makten annars hade valt. Jag hävdar i denna text att det förhåller sig på precis motsatt sätt; aktivisterna fungerar i all väsentlighet mer som maktens förtrupper.
Wikipedia: Förtrupp,[…], är en militär term för förflyttning av trupper som går först och som har till uppgift att skydda huvudstyrkan. […] Förtruppen kan ha till uppgift att säkra en plats i terrängen för att underlätta för de enheter som kommer efteråt.
Radikala kan man utan tvekan hävda att aktivisterna är, men ”antietablissemang” är de trots sin upproriska attityd inte. Snarare hävdar jag att de i grunden oftast är väldigt auktoritetstrogna och ängsliga kollektivister. Som sådana är de i hög grad benägna att appropriera maktens verklighetsuppfattning och sedan hänge sig åt att kämpa för de ändamål som ligger i beskrivningens tangent. De blir en sorts förlöpare som kan kräva en snabbare omdaning av samhället än vad makten själv har förmåga att leverera.
Makten är trots allt bakbunden av olika former av regleringar, grundlagar och, inte minst, den egentliga folkviljan. Eftersom aktivisterna inte behöver förhålla sig till sådana koncept, är de en tacksam samarbetspartner för de maktspelare som vill bereda väg för framtida samhällsomdaningar. Till stor del blir aktivisterna maktens nyttiga idioter, men helt lottlösa går de såklart inte. Länder som har omfattande omfördelningssystem kan lätt ordna till det så att deras medlöpare blir belönade med olika former av statsbidrag, alternativt får de kanske lägre straff än brukligt för aktivistiska våldshandlingar, eller varför inte medial uppmärksamhet där aktivisten blir utmålad som ett offer för något godtyckligt förtryck.
Medan makten får bida sin tid och tålmodigt invänta att aktivisternas krig flyttar fram positionerna tillräckligt för att instifta nya förordningar i föredragen riktning, står det aktivisterna fritt att agera radikalt inom det politiskt korrekta fältet. Så länge de håller sig inom dessa ramar kan de räkna med att makten står bakom dem med dämpande sammetskuddar i form av en hel en hel arsenal opinionsbildare och Hilda-jurister. Det politiskt korrekta behöver ju inte på något sätt inrymmas i vad som är acceptabelt enligt lagen eller hos gemene man, utan är mer att se som vad makten vill ska bli norm när folk och lagstiftare bara ”fattat” vad som är bäst.
Det är sålunda politiskt korrekt att förespråka kvotering av kvinnor, rasifierade och alla med avvikande sexualitet, trots att det fortfarande inte är tillåtet. Det är politiskt korrekt att vilja förbjuda köttkonsumtion, och därmed acceptabelt att aktivister stör företag som producerar kött, trots att detta såklart är olagligt. Det är politiskt korrekt att kalla alla sverigedemokrater för nazister, trots att det rimligen borde klassas som förtal. Det är politiskt korrekt att vilja avskaffa demokratin för att kunna införa en global diktatur med målet att komma till rätta med de upplevda klimatproblemen, vilket definitivt skulle bryta mot konstitutionerna i de flesta länder. Det är politiskt korrekt att vilja införa vaccinpass, trots att Europarådet tydligt klargjort att länder inte borde få diskriminera människor på basis av deras beslut i vaccinfrågan. Och så vidare…
Genom att enträget tillåta aktivister att nöta på de konservativa ståndpunkterna försöker makten att förflytta vad som är normen i samhället. Soldaterna i detta normkrig tror sig förmodligen agera emot rådande maktintressen, men i verkligheten är de enkom maktens mest lojala marionetter, uppfylla i sina hjärtan av en så stark vilja att göra gott, att de inte förmår se vems ärenden de egentligen springer.
Antifa, BLM, Extiction Rebellion, Fridays for Future, Animal Liberation Front och så vidare, alla kämpar de för att förverkliga en framtidsvision de delar med stora fraktioner av dagens etablissemang. De enda de egentligen stör är dock vanligt folk, de som riskerar berövas sina friheter i de totalitära utopier som aktivisterna och makten drömmer om: Klimatdiktatur, medicinsk apartheid, påtvingad multikulturalism, djurhållningsförbud eller kanske ett samhälle präglat av intersektionellt förankrad kvotering.
Etablissemangets och aktivistens våta drömmar sammanfaller allt som oftast i ett ideologiskt grundat förtryck av oliktänkande, men att övertyga aktivisterna om detta låter sig tyvärr inte göras i en handvändning.
Makten gnuggar förnöjt sina händer.
Alternativperspektiv 