Att kanalisera covidångesten – En kamp mot mediehusens spin doctors

Jag har den senaste tiden grubblat en hel del på hur man bättre skulle kunna kanalisera den ångest som en stor andel av jordens befolkning konstant känner för vad jag upplever vara ytterst harmlösa ”hot”. Anledningen är att jag såg en Youtube-intervju med Mattias Desmet, professor i klinisk psykologi vid Gent Universitet i Belgien. Han redogör på ett förtjänstfullt sätt för hur människor som inte känner att de kan påverka sin livssituation (1), har hög nivå av ångest (2) och är allmänt illa till mods (3), samt känner sig isolerade från andra (4), i mycket hög grad är benägna att ta till sig berättelser som kan få dem att hitta mening och riktning i sina liv igen.

Det är lockande att kunna tillskriva sin ångest ett yttre hot, för vilket det finns en tydlig lösning. För att realisera lösningen krävs dessutom samarbete och total lojalitet. Detta får den nyfrälste att knyta kontakt med andra människor för att samarbeta mot ett gemensamt mål, vilket även detta bidrar till att avhjälpa den känsla av alienering och meningslöshet som plågat honom eller henne så länge. Den nya ”faran” blir fundamentet på vilken den nya identiteten och känslan av meningsfullhet byggs. Man riskerar att i denna fasövergång ignorera motstridiga fakta och hellre välja att vara lojal mot gruppens narrativ. För gemenskapen känns viktigare, och om man inte håller samman är man övertygad om att ”faran” kommer få förfärliga konsekvenser. Man har blivit en del av en veritabel masspsykos, det Mattias Desmet kallar ”massformation”.

Mattias Desmet beskriver hur en mycket stor andel av västerlandets befolkning redan innan corona uppfyllde de fyra kriterierna. Jag antar att två stora bidragande faktorer har varit det bombastiskt upphaussade ”klimathotet”, samt den identitetspolitiskt förankrade ”offerkulturen”, där desillusionerade individer desperat letar efter yttre förklaringar till varför deras liv inte ser ut som de önskar, i en ständigt självförstärkande ångestspiral rakt ner mot depression och självömkan. Lägg dessutom till den generellt ökande atomisering av individen som blivit effekten av den långsamma men obönhörliga upplösningen av tidigare essentiella gemenskaper i form av nation, familj, närsamhälle och kyrka, för att nämna några. Som individ idag ska du vara oberoende och självständig. Det passar säkerligen somliga, men pressen att verka emanciperad från traditionella normer och institutioner leder för många till just den isolation som Mattias Desmet pekar på.

När det sedan kommer en ny ”fara”, i detta fall en ”pandemi” med oklar dödlighet, späs ångesten på än mer, och allt fler letar förtvivlat efter en liten livboj att hålla sig fast vid.

Det tisslas och tasslas: ”Kan det komma ett vaccin och rädda mänskligheten?”

Det verkar som att några läkemedelsbolag jobbar på det: ”Ge dem pengar och beställ redan nu!”

Några av testerna verkar lovande, men fler tester återstår….: ”Nödgodkänn!”

När folk som uppfyller de fyra kriterierna för massformation först får en tydlig företeelse att fästa sin ångest på, och sedan en tydlig lösning för att komma till rätta med problemet, faller många handlöst och helhjärtat in i den förföriskt tilltalande striden mot den upplevda onda fienden och tillika de narrativ som stöder denna kamp. Fienden blir inte endast viruset, utan även alla medmänniskor som inte direkt deltar i massformationen.

I fallet med coronavaccinen innebär detta en blind tilltro till de experter som uttalar sig till fördel för vaccinen, och blint hat mot de experter som uttalar sig mot dem. Man blundar för möjliga okända framtida konsekvenser för hälsan, och till och med inrapporterade nutida biverkningar och dödsfall. Om en sådan verklighetsfrånvändhet inte vittnar om en masspsykos vet jag inte vad.

Möjligt att man även skulle kunna kalla massformationen för en religion, för det är med en religiös fundamentalists hängivenhet man beger sig in i striden. Man säger upp bekantskapen med de ”otrogna”, driver på för att inskränka yttrandefriheten, samt för att medelst vaccinpass begränsa såväl rörelsefrihet som försörjningsmöjligheter för sina antagonister. På sikt är det obligatorisk vaccinering som gäller.

I åtminstone mina ögon är detta ett rent vedervärdigt sätt att kanalisera sin uppdämda ångest, om man nu olyckligtvis går runt och bär på en sådan. Det borde väl finnas så många andra mer livsbejakande och positiva ändamål att kämpa för?

Klart det gör det. Enkom för Sveriges räkning kan jag lätt rada upp en uppsjö potentiella områden: Minskad gängkriminalitet, bättre skolor, bättre äldrevård, högre pensioner, mindre slöseri med skatter, ny drogpolitik, inrätta en författningsdomstol, inför tjänstemannaansvar, bygg kärnkraft, sluta bygg vindkraft, utför en folkräkning, krav på självförsörjning vid invandring, återvandring för dömda invandrare, lägg ner statsfinansiering av kultur och media osv osv.

Frågan är du bara hur man får folk att (om)kanalisera sin ångest för att istället knyta den till något av dessa områden. Hur får man folk rädda för, eller engagerade i, vettiga saker?

Det tråkiga svaret är att det inte är du eller jag som bestämmer vad folk ska vara rädda eller ha ångest för, det är de stora mediehusen. De kan sin ”Wag the Dog” utan och innan. Börjar de blåsa upp det lidande som våra fattigpensionärer står mitt i, inte bara några inslag här och där, utan verkligen gör det till det dominerande temat över lång tid, kommer medlidandet krypandes och folks uppdämda ångest kommer finna ett naturligt objekt att fästa sig vid.

”Många av våra äldre har inte råd att äta sig mätta!”

”Hur kommer mina föräldrar klara sig?”

”Och hur ska det bli när jag själv blir pensionär?”

När sedan en lösning presenteras: ”Givet att Sverige befinner sig i en mycket ansträngd ekonomisk situation, kommer vi att behöva omprioritera våra åtaganden i andra länder för att först och främst kunna försäkra oss om att de äldre som bott och verkat i Sverige under hela sina liv kan leva under drägliga förhållanden. Sålunda är vi nödgade till att drastiskt minska på våra bidrag till andra länder vad gäller både bistånd och globala klimatsatsningar. Då nyttan av dessa behjärtansvärda insatser visat sig vara minimal, är det en naturlig prioritering att dessa pengar istället används för att ge våra äldre en värdig ålderdom. Vi borde verka för att förmå politikerna att prioritera Sveriges äldsta framför andra länders invånare.” är det självklart att den accepteras.

”Klart pengarna gör mer nytta hos våra äldre.”

”Vi har inte råd att ge pengar till andra länder när det faktiskt finns lidande hos oss.”

”Klart det är synd om många barn i tredje världen, men vi får försöka hjälpa dem när vi hjälpt oss själva. Kanske finns det dessutom bättre sätt att göra det på.”

Ovan exempel vore i mina ögon ett mycket bättre sätt att kanalisera folks ångest.

Utfallet, massformation eller ej, handlar alltså till stor del om hur man spinner historian, vilken som helst, och, sedan hur länge man har tålamod att banka in den. Men har du ingen prydlig lösning att presentera, så riskerar den uppdämda ångesten fästa sig vid något helt annat.

Jag antar till exempel att den föreslagna lösningen på klimatfrågan (även om man fått folk rädda och ångestfyllda) är för extrem för att ses som ett alternativ för de flesta. Att sänka sin levnadsstandard på det sätt som skulle kvävas för att sluta generera koldioxid lockar än så länge för få för att orsaka en massformation. Gudskelov.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att vi sitter lite i knäet på mainstream media. De har makten att styra hela befolkningar i vilken ritning deras ägare än befaller. Sen lyckas de som tur väl är inte alltid presentera en attraktiv lösning, utan får nöja sig med att ha ökat den globala ångesten ett par snäpp.

Alternativa/oberoende medier behöver växa till sig lite innan de kan konkurrera som spin doctors, men vågar man hoppas att de har mer gynnsamma intentioner?