Vetenskap som religiöst slagträ i kampen mot ”förnekarna”

I dagens debatt hörs ofta att man ska ”lita på vetenskapen”, och det håller jag såklart med om. Dock är det sällan just vetenskap i sig dessa debattörer avser, utan oftare en specifik forskare, en specifik rapport, eller bara det som benämns ”vetenskaplig konsensus”. Vetenskap är emellertid ingen av dessa saker. Vetenskap är en metod för att söka sanningen (eller åtminstone bättre approximationer av den). Den bör ej förväxlas med att VARA sanningen.

När man tar denna genväg till ”upplysthet” i en viss fråga har man i ett enda slag förkastat all framtida vetenskaplig forskning på området, såväl som tidigare forskning som givit resultat som pekat i en annan riktning. Man kan utan överdrift likna denna nyfunna ”visdom” med att bli frälst ur ett religiöst perspektiv.

De som ser en vetenskaplig utsaga som en oantastlig sanning, inte som en möjligen falsifierbar tes, har bara bytt ut religionens gud mot vetenskapens sanning.

Det är ju på intet sätt så att det mänskliga psyket har ändrat sig särskilt mycket under de senaste decennierna. Våra hjärnor är fortfarande funtade på samma sätt som för tiotusentals år sedan. Många har behov av att tro på något större än sig själva; en religion i någon form. Likaså har många ett starkt behov av tillhörighet, att vara en del av en grupp med en gemensam strävan.

Dessa, i högsta grad mänskliga egenskaper, har dock i alla tider riskerat att få ödesdigra utfall. Folk kan börja tro på de mest underliga saker, så länge det kan mätta deras hunger efter mening och tillhörighet. Denna euforiska känsla riskerar ta över sitt offer fullständigt, och bestialiska handlingar utförda för den goda sakens skull kan då rättfärdigas utan samvetskval.

Denna drift att finna något att hänge sig åt är lika gammal som människan själv, men vad ska man hänge sig åt när den klassiska gudstron för många blivit lite väl ”ovetenskaplig”? Frågan är aningen meningslös då ingen fattar vad de letar efter, eller ens vad som saknas dem. Det är särskilt talande att många sekulära säger sig tro på ”någonting”, utan att närmare kunna specificera vad det skulle vara.

I just detta tomrum verkar många skenbart goda ideologier få fäste, då de kan uppfylla sina proselyter med känslor av både mening och samhörighet. Och kan man hävda att vetenskapen stöder en viss ideologi finns det många som låter sig övertygas. Kritisk granskning av fenomen som levererar dessa åtråvärda känslor är dessvärre inte en styrka hos de flesta homo sapiens sapiens. Vill man tro så gör man det.

Sålunda kan man säga att vetenskapen har blivit en ny typ av religion, även om det man egentligen tillber är en specifik vetenskaplig teori, inte vetenskapen i sig. Lite som att man tillber en viss gud (inte religionen) och tar avstånd från andra gudar.

Om man ifrågasätter den specifika vetenskapliga teorin blir man kallad ”vetenskapsförnekare” eller ”konspirationsteoretiker”. Precis som man blev kallad ”kättare” eller ”hädare” förr i tiden.

Nya tider, nya ord. Allt är som vanligt med mänskligheten.