Frankrike har nyligen anammat stora delar av den svenska sexköpslagstiftningen, och som ett brev på posten har nu de som drabbas av den, framförallt kvinnor, begärt att Europadomstolen ska pröva om lagen bryter mot de mänskliga rättigheterna. I Frankrike tolererar folket inte att bli överkörda av staten på samma sätt som vi i Sverige. Ökad risk för att bli utsatt för våld av sexköpare, samt urholkad rätt till privatliv anges som skäl för att betrakta lagen som ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Sverige, ”den moraliska stormakten”, har nu krävt att få delta i processen som försvarare av detta presumtiva brott mot de mänskliga rättigheterna. Istället för att efter ett par decenniums misslyckat experimenterande på hemmaplan se över utfallet och fundera över hur alla goda föresatser kunde slå så fel, har man bara stålsatt sig i förvissningen om att man har rätt för att man ville gott.
Man har bestämt sig för att det vore bäst om verkligheten vore beskaffad så som man önskar – att kriminalisering i sig skulle ändra på sexköparens drifter och få all trafficking att upphöra. Och man får hela tiden höra argumentet att de som säljer sex faktiskt inte är kriminella, och därför inte drabbas av lagstiftningen, men man tänker inte på att man faktiskt gör dem till en del av den kriminella världen. För när hela säljarens klientel består av kriminella, vart tror ni då polisen letar efter brottslingar? Och i vilka kriminella skuggmiljöer tvingas sexsäljaren arbeta? Hur ska hon (eller han) kunna identifiera sina ljusskygga kunder för att kunna driva in skulder eller anmäla ett sexuellt övertramp?
Allt detta har den svenske justitieministern förbisett, och riktar nu in sig på att säkerställa att fler länder tillåts förtrycka sina sexarbetare. Den moraliska stormakten kämpar vidare MOT personlig integritet, självbestämmande och personlig säkerhet: MOT mänskliga rättigheter.
Alternativperspektiv 