PK-arketyperna: En genomgång av det sunda förnuftets värsta fiender

Jag slås ofta av förvåning när folk förnekar, förvränger eller låtsas missförstå företeelser som ingen sund människa egentligen skulle missa att varsebli. Under årets semester har jag grubblat mycket på vad denna verklighetsflykt beror på, och har allteftersom producerat en lång lista med arketypiska karaktärsdrag som jag tror kan göra i övrigt väl fungerande människor till offer för bedrägliga förenklingar, grupptänk och snällism. I somliga fall t o m kapabla att ljuga för att framhäva sin ståndpunkt.

Jag tänker att om jag ska prata vett med någon behöver jag förstå hur de tänker, och att bara tänka att de är dumma i huvudet leder förmodligen inte så långt. Snarare har de påverkats av sin omgivning och formats att resonera på ett visst sätt i vissa frågor. Min förhoppning är att en lite djupare förståelse för varför de resonerar som de gör kan leda till en bättre diskussion, och möjligen vara en nyckel för att få dem öppna upp sina sinnen och våga tänka själva.

Den auktoritetstrogne – Att lyda en auktoritet är något vi lär oss i unga år, då vår överlevnad till stor del är kopplad till att vi hörsammar våra föräldrars uppmaningar. Vissa tenderar dock att hålla fast vid denna trygga konstruktion, men där auktoriteten istället ofta överlämnats till en grupp eller individ man ser upp till eller identifierar sig med. Det kan vara ett politiskt parti, religiöst samfund, kompisar, kändisar, medieprofiler eller familjen. Man har förmodligen lågt självförtroende och har vant sig vid att det tryggaste är att följa andra, för även om gruppen har fel så är man i alla fall inte ensam. Att inte våga tänka själv hindrar såklart personen från att utvecklas, men detta skulle då eventuellt vägas upp av tryggheten att ingå i en gemenskap. Så kan man såklart resonera, men min tanke är att man skulle kunna få personen att blomma ut på ett helt annat sätt om han eller hon vågade ifrågasätta ståndpunkter hos andra i gruppen. Jag tänker mig att det som skulle krävas för att våga göra det är att läsa på i olika sakfrågor. Kunskap är makt (och ger självförtroende), men det kräver såklart ett aktivt engagemang; en vilja att växa som person och våga stå på egna ben.

Den intellektuellt late – Så enkelt allt skulle vara om det för varje samhällsproblem bara fanns en enda allenarådande analys med en enda förklaringsmodell och en enda tänkbar lösning. I verkligheten förhåller det ju sig inte riktigt så, istället tenderar problem att vara komplicerade och mångfacetterade, med flera olika delförklaringar med olika giltighet och en uppsjö av möjliga lösningar, varav vissa skulle kunna vara direkt kontraproduktiva. Sålunda är det oftast en mycket dålig idé att låsa fast sig vid en enda analys av hur ett problem ska tacklas. Tyvärr hindrar detta inte att många beter sig just på det sättet. Det börjar med att man får problemet presenterat på ett visst sätt via någon kanal man har förtroende för, och man känner att det låter som det klokaste sättet att resonera vid tillfället. ”Det känns bra! Ett stort problem som jag vet hur man borde lösa!” All ytterligare information i frågan skulle få personen att mista sin känsla av eufori, såvida den inte bekräftar den ursprungliga tesen såklart. Den intellektuellt late blir alltså extremt selektiv med vilken fakta som tas in. Att behöva tänka om verkar jobbigt, så motstridiga uppgifter ses som opålitliga, i alla fall så länge de yttras av någon utanför gruppen. Att vända på den intellektuellt late blir nog endast möjligt om man lyckas väcka dennes nyfikenhet för den aktuella frågan.

Den känslostyrde – Det är såklart mänskligt att bli illa berörd när man ser olika former av lidanden som andra människor utsätts för, och därför känna att man vill hjälpa den utsatte på något sätt. Men när känslorna svallar är det tyvärr svårt att hålla huvudet kallt nog för att fatta rationella beslut om vad som är det mest rimliga sättet att hjälpa på. Sålunda tenderar känslomässigt motiverad hjälp att bli både mindre effektiv och mer kostsam, än de alternativ man hade kunnat komma fram till genom ett mer rationellt resonerande. Känslomässig hjälp blir tyvärr ofta kortsiktig och fokuserad på en enskild individ eller kanske några medlemmar ur en grupp, samtidigt som den inte gör något åt de bakomliggande mekanismer som orsakat orättvisan till att börja med. Känslomässigt motiverad hjälp kan sålunda göra skillnad för enskilda individer, men den attackerar sällan den systemiska rötan som kommer fortsätta generera förtryck i framtiden. Sålunda leder känslosamheten inte till ett bättre samhälle. Dock finns det kanske en möjlighet att resonera med den känslostyrde, som säkert inte motsätter sig en mer grundlig lösning på problemet om den presenteras på rätt sätt. Kanske kan han eller hon ändra fokus för att kunna hjälpa fler.

Geniet – Jodå, det finns många smarta människor som går på de mest märkliga lögner. Det som utmärker dessa är dock en bristande förmåga att tänka utanför boxen. Många är smarta nog att se lögnens brister, men även tillräckligt intelligenta för att finna snirkliga bortförklaringar till varför verkligheten till synes inte stämmer helt överens med deras utopiska förväntningar. Att övertyga ett geni är nog ingen enkel match, men man får väl försöka peka på allt det utanför boxen som inte stämmer med hur det ser ut inne i den.

Idealisten – Hela världen är som en stor postmodernistisk buffé av alternativa verkligheter. Vill du att något ska vara på ett visst sätt så är det bara att säga att det är så. Ingen annans verklighet är mer sann än din egen, så varför ska du lyssna på någon annan som problematiserar din världsbild? Har du en lösning på ett problem som skulle fungera om människor bara var på ett annat sätt – då är det ju bara att tvinga dem att vara så. Allt går att lösa med social ingenjörskonst. Släpper vi ut mer koldioxid än vad vi borde – riv alla kolkraftverk, förbjud användning av cement, förbjud försäljning av kött eller sprid ut svavel i atmosfären som reflekterar bort solsken. Det finns inget problem som inte kan lösas med hårda tag och goda intentioner. Det den verklighetsfrånvände idealisten dock inte tar in i sina utopiska fantasier är konsekvenserna. Förtryck av människor, ekonomisk kollaps, massvält och förgiftning ses kanske som acceptabla utfall för den goda sakens skull, men kan någon egentligen vara så ond? Möjligen kan en väg framåt vara att diskutera just konsekvenserna av föreslagna åtgärder, för ytterst få är väl villiga att utrota nästintill hela mänskligheten för att slippa ett par graders global uppvärmning t ex?

Den lagom intelligente – Vissa verkar finna lagom komplicerade verklighetsbeskrivningar och utopiska visioner tilltalande, till synes av anledningen att de kräver precis den nivå av abstraktionsförmåga som personen är kapabel att uppbåda. De har fått sig en mental utmaning när de mött idégodset och är så nöjda med vad de lyckats tillgodogöra sig intellektuellt att de är redo att hålla fast vi denna nyvunna insikt till varje pris. De saknar dock den sunda skepsis som är nödvändig för att ifrågasätta den vackra idén de satt på sitt inres förnämsta piedestal. Förhoppningsvis kan man ändå börja luckra upp övertygelsen med fakta som strider mot den.

Den apatiske – Långtifrån alla med en galen uppfattning av någonting är hundraprocentigt investerade i den. En del bryr sig inte så mycket alls. Förmodligen har de förstått från sin omgivning att de flesta verkar tycka så, så då är det väl bäst att hänga på. Det farligaste denna grupp gör är att, utan välunderbyggda argument, rösta i allmänna val. Dessa är förmodligen de enklaste att få att tänka om, men deras ointresse gör det ändå svårt att få dem att riktigt ta in de nya idéerna.

Flockdjuret – Den egna åsikten, men även eftertanken, får stå tillbaka för gruppens hållning i olika frågor. Flockdjurets identitet bygger inte så mycket på de egna åsikterna eller värderingarna, utan de ser sig mer som en en del i en större enhet. Det är dessutom bekvämt att slippa ta ansvar för sina egna tankar, utan man kan enkelt flyta med som en del av en mycket större rörelse. Det enda du behöver ge upp är din tankefrihet. Att nå fram till ett flockdjur som mer än allt annat vill passa in i en grupp kan antingen handla om att erbjuda en ny gemenskap där den fria tanken uppmuntras, eller om att visa på att gruppens riktning kommer leda till ondska och förfall.

Trygghetsnarkomanen – Snarlik flockdjuret till stor del, med den skillnaden att trygghetsnarkomanen har förstått att något inte stämmer. De är medvetna om att det finns kunskap som skulle kunna få dem att ifrågasätta sin rådande världsbild, och att det skulle kunna ställa till med bekymmer i deras grupp och ta en massa energi från deras andra favoriserade intressen. Problemen finns dock inte så länge man kan låtsas inte se dem. De lever hellre med en halvbra lögn, än försöker att genomskåda den då de är rädda för konsekvenserna. Först när det blir uppenbart att det barkar åt helvete är man villig att ta tjuren vid hornen. Det klassiska svenska fiskstimmet som simmar i åsiktskorridorens lugna vatten, ända tills det blir glasklart att den offentliga lögnen håller på att rämna. Att få trygghetsnarkomanen att tänka om i förtid handlar nog, likt för flockdjuret, mycket om att erbjuda en alternativ grupp, eller att synliggöra vad som annars ligger i tangentens riktning.

Narcissisten – När narcissisten har bestämt sig för att den vet precis hur något förhåller sig, då är alla verktyg tillåtna för att försvara detta ställningstagande. Att ta in motargument skulle kunna ge sken av osäkerhet eller inkompetens, så alla till buds stående medel för dominans kan tas fram; ifrågasättanden av budbäraren, grova överdrifter om ens egna kvalifikationer inom ämnet eller rena lögner. Håller korthuset ändå på att kollapsa är narcissisten beredd att rättfärdiga de mest radikala och ödesdigra konsekvenser som den hållna positionen riskerar leda till. Allt för att inte tappa ansiktet. Att nå fram till en narcissist är inte enkelt, men man får börja successivt med lite nudging; ta upp relaterad fakta som inte direkt talar emot narcissistens tes, men som vid eftertanke mer stöder motsatsen. Låt det sedan gå lite tid, och det finns en chans att personen intagit en mer nyanserad hållning. Men aldrig att personen skulle erkänna att han eller hon haft fel eller ändrat sig. Snarare har narcissisten alltid tänkt så. Nöj dig med det, narcissism går inte att bota. Dåliga idéer är enklare att råda bot på.

Den uppgivne – Påminner till viss del om ”de apatiska”, men med den skillnaden att de faktiskt ändå har ett visst intresse i en del frågor, och de facto bryr sig om många av de dårskaper som pågår i samhället. Dock har de resignerat från engagemang, då de upplever att det ändå inte skulle spela någon roll vad de sa eller gjorde; ”Varför ska jag sätta mig in? Det går ju ändå inte att påverka.” Och visst, jag kan ju inte säga att jag inte förstår deras uppgivenhet över hur lite makt en enda individ har. Men man kan ju åtminstone försöka motivera dem att säga vad de tycker och tänker om politiska beslut som går emot deras egna sunda förnuft. Och att åtminstone rösta för det minst dåliga alternativet.

Den stolte – Vissa har av olika anledningar investerat en så stor del av sig själv och sin identitet i en viss fråga att de är ”pot committed”, de upplever inte att de har något annat val än att gå all-in för att till sista svettdroppen försvara sitt jag. Man är redo att försvara sin ståndpunkt till varje pris. Förvrängning av data, förtal och rena lögner kan tas till för att få fortsätta vara den gode klimathjälten, den vänlige antirasisten eller den generösa biståndsarbetaren. Då övertygelsen ofta kan ta nästintill religiösa uttryck är det svårt att ”avprogrammera” den stolte godhetsaposteln.

Aktivisten – Precis som ”den stolte” ser även aktivisten sin politiska övertygelse som en stor del av sin identitet, i många fall som hela sin identitet. Detta gör det än svårare att diskutera känsliga frågor på något djupare plan, då aktivisten instinktivt avskyr att ens prata med någon som inte håller med. Skygglappar och öronproppar åker på, och det som väl slinker igenom möts med nesliga invektiv och svartmålning av budbäraren. Aktivisten tycker att ändamålen helgar medlem, och kan därför ljuga obehindrat för att vinna en debatt. Om det är läge för det, kan inte våld uteslutas. Att omvända en sådan fundamentalist är förmodligen i det korta loppet mer eller mindre omöjligt. Hela samhället behöver redan ha svängt för att aktivisten ska ompröva sina dogmer.

Lögnaren – Jag tror inte att de är så många, men de finns säkert: lögnarna som egentligen förstår vad som är sant och sunt, men som har egna egoistiska motiv för att påstå något annat. De ljuger medvetet och målinriktat för att vinna fördelar. Hur övertygar man någon att bli en bättre människa, och kanske avstå ekonomisk vinning?

Hycklaren – Vi har mängder av dem i Sverige. Folk som fattat grejen, som genomskådat de offentliga lögnerna som pk-isterna försöker övertyga sig själva och andra om, men som inte gör ett skit åt saken. De är kanske rädda för att bli av med prestigefyllda jobb, bli nekade forskningsbidrag, utfrusna av vänner eller inte inbjudna till nästa kvartersfest. Så de hummar med när flosklerna haglar, skrattar år skämten och kniper käft när någon säger att Greta gör ett fantastiskt jobb. Guilt by omission. Vill de leva i ett sådant samhälle som de själva vidmakthåller? Hur får man dem att våga ta fighten? Det är i alla fall min övertygelse att om alla hycklare gemensamt stod upp mot idiotin skulle det sunda förnuftet segra på ganska kort tid. PK-isterna skulle inte ha en chans mot den numerären kombinerat med ett mer verklighetsförankrat narrativ.

Den velige – Som inte riktigt vet hur han eller hon ska förhålla sig till något alls. De håller det för alltför osannolikt att så många av deras medmänniskor, medier och politiker skulle kunna ha fel, även fast deras eget sunda förnuft säger något annat. Det går även att anta en liknande position genom att hävda att man inte kan fästa så stor vikt vid vetenskapen, då den ändå hela tiden ”ändras”. Man gör då tankevurpan att vetenskap ”egentligen” skulle vara något som ger definitiva svar om företeelser som har evig giltighet, men missar att vetenskapen endast är ett pågående sökande efter bättre förklaringar till nämnda företeelser. Sålunda bör man ha ett öppet sinne och vara medveten om att det aldrig kommer finnas en slutgiltig sanning, men förhoppningsvis ändå kunna basera nutida beslut på en bedömning av nuvarande vetenskap. Möjligen ryggar den velige inför detta ansvar, och förlitar sig, om än med viss ambivalens, hellre till vad som verkar vara konsensus. Att få den velige att våga bestämma sig torde vara en fråga om att förse honom eller henne med mer data i ämnet, mer vetenskapliga studier och kanske lite uppmuntran för att bygga ett starkare självförtroende.

Offret – Möjligen en variant på lögnaren, men med en helt annat angreppssätt. De har inget emot att tillskansa sig fördelar genom att anamma ett narrativ som gör honom eller henne till ett offer för strukturellt förtryck. Förmodligen intalar man själv att detta är en orättvisa man står maktlös inför, och börjar tycka synd om sig själv. Vissa individer införlivar gärna denna självömkan i sin identitet, då det gör att man får en massa medlidande, och kanske till och med olika former av bidrag. Att få ett offer på andra tankar torde handla om att stärka självkänslan på olika sätt, och att få individen att vilja utvecklas och ta ansvar för sitt eget liv.

Som synes i min genomgång finns det många överlapp mellan de olika pk-arketyperna, men med vissa nyansskillnader i vad som är deras dominerande drivkraft eller mentala hang-up. Sålunda innesluts oftast flera PK-arketyper i samma individ, men jag tänker ändå att listan ovan kan användas för att förstå olika infallsvinklar och kanske ge lite inspiration för hur man kan tänkas föra en konstruktiv dialog med sin meningsmotståndare.

Vad tror ni om listan? Kom gärna med fler förslag på sätt att tänka fel, eller ursäkter för att inte tänka alls…

Edit 2021-09-01: Efter kommentar om oklarheter mellan vad jag tidigare benämnde hycklare (nu lögnare) och fegisar (nu hycklare) har jag uppdaterat benämningarna. Det känns mer passande med just ”Lögnare” för de som med berått mod sprider just lögner, och med ”Hycklare” för de som passivt accepterar lögnen och inte gör något motstånd.