I mitt förra inlägg, https://alternativperspektiv.se/2021/04/23/demokrativurpan/, konstaterade jag att vänsterliberalernas definition på demokrati skiljer sig markant från den klassiska, vilken likställer demokrati med folkstyre. Essensen har som sagt istället förskjutits till att handla om mänskliga rättigheter och rätt värdegrund.
I vänsterns drömsamhälle går såklart dessa bägge synsätt hand i hand. Om alla väljare har rätt värdegrund, så blir ju resultatet i ett fritt val det önskvärda. Men blir resultatet inte det önskade, då är det ändå rätt värdegrund som är det demokratiskt legitima. Därför har de heller inget emot att ta till alla till buds stående medel för att tillsätta ledare som representerar den rätta värdegrunden. För hur skulle det kunna vara odemokratiskt? Målet helgar ju medlen.
I Sveriges fall har detta exempelvis lett till JÖK:en och en från vänsterhåll accepterad brunsmetning av de partier som utgör opposition till denna.
Det finns absolut legitima skäl att ifrågasätta demokrati som statskick, men som Winston Churchill uttryckte det: ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra.” Sålunda står vi där vi står, och får nog acceptera demokrati, på gott och ont.
Demokrati leder ju inte per definition till bättre beslut än, låt säga, en diktatur, men det är lättare att legitimera en demokrati med att makten utgår från folket; dvs att varje fri individ i teorin har samma makt att påverka politiken. Problemet för vänstern är dock att de inte litar på individer, utan viktiga beslut behöver alltid fattas av staten. Vänsterns ovilja att acceptera fria individers rätt att göra ”fel” val leder sålunda till att de föredrar ett samhälle styrt av en elit (staten) med korrekt värdegrund.
Jag tillåter mig att gissa att om vänstern fick välja mellan faktiskt folkstyre och korrekt värdegrund skulle de välja det senare. Då de inte litar på sin egen eller sina medmänniskors förmåga att ta beslut i komplicerade frågor lägger de hellre över detta ansvar på en liten teknokratisk elit med korrekt värdegrund. En form av önsketänkande; som om de alltid skulle hantera svåra frågor bättre än demokratiskt valda företrädare.
Väl vid makten är det viktigt att eliten fortsätter säga rätt saker. Säger de rätt saker spelar det inte så stor roll om de inte gör rätt saker, för det är narrativet som styr hur de uppfattas. Politiskt korrekta lögner sväljs gärna om de stöder de rådande paradigmen. Obekväm fakta passerar obemärkt förbi. Detta förhållningssätt till sanningen utgår från en dogmatisk, nästintill religiös övertygelse om att makten alltid har rätt.
Säger eliten att vi står inför ett alarmerande klimathot, att mångkultur är eftersträvansvärt, att kvinnor är förtryckta, att SD är rasister, att den enda boten på coronapandemin är vaccin, att rött kött orsakar cancer osv så är det så. Allt detta blir sanning därför att det passar in i den korrekta värdegrunden. Forskning som motsäger detta ignoreras.
Men det är kanske skönt att bara luta sig tillbaka och bli serverad vad man skall tycka?
Att lita på att en teknokratisk elit med rätt värdegrund ska kunna styra samhället utan att du som medborgare behöver tänka efter är lite som att tro på en allsmäktig gud.
Att eliten blir guden ger dem en särställning, och man kan då enkelt rättfärdiga att de och deras värdegrund står över egentlig demokrati.
Att de odemokratiska teknokraterna i World Economic Forum så framgångsrikt kunnat lansera den på ytan så okontroversiella ”Agenda 2030” är ett tecken i tiden. Läs det finstilta (lästips: ”Den Globala Statskuppen” av Jakob Nordangård) och förfasas över vad som kan hända när man lämnar över makten till en elit som inte har ditt bästa för ögonen.
Alternativperspektiv 