Pappa staten vet bäst?

I mitt förra inlägg resonerade jag kring hur vänstern och deras postmoderna vänner gärna föreställer sig en värld där allt är tillrättalagt för en så friktionsfri tillvaro som möjligt. Då vänstern inte känner sig trygg med att sätta tillit till andra människors vilja att förbättra samhället, blir det såklart upp till staten att styra upp det hela enligt dess preferenser. Den klassiska indelningen i vänsterns och högerns förhållningssätt till individ och stat har presenterats på bloggen tidigare.

Givet detta är det helt naturligt att vänstern vill ha en stor omhändertagande stat, och högern helst en liten stat med stora individuella frihetsgrader. Striden om var gränserna för statens inflytande ska gå är en aldrig upphörande politisk tvist, och det är såklart bra att hela tiden finjustera i dessa avgränsningar. Som förespråkare för högern tycker jag dock att det gått lite väl långt med statens inflytande inom vissa områden i Sverige. De mest flagranta exemplen på områden som jag anser att staten inte ska lägga pengar på är självförhärligande ideologisk propaganda och annan godhetssignalering.

Men på dessa områden öser staten miljarder och åter miljarder av skattebetalarnas pengar varje år. Oftast utan att följa upp resultaten, då dåliga/oklara resultat snarare kan ses som en möjlighet att få signalera godhet även nästa budgetår. Det ger också incitament för fusk och korruption.

Se bara på den undermåliga kontrollen av bidrag till folkbildningsorganisationer som uppdagats under senare tid; förmodligen har 600 miljoner försnillats på utbildningar som aldrig ägt rum. Dock anser jag inte att staten ens borde bekosta vad de väljer att kalla ”folkbildning”, då det till stor del blir en propagandaapparat för statens värderingar. När pengar ska fördelas av institutioner som står makten nära, hamnar de såklart i händerna på likasinnade (läs socialdemokrater, pk-ister, islamismapologeter etc.) som gärna marinerar kursdeltagare i sina värderingar. Rebecka Weidmo Uvell har en del tankar om vad som borde göras åt saken. Här kunde vi lätt spara 4 miljarder årligen. Och vill man lära sig spela nyckelharpa eller prata spanska så kan man faktiskt betala för sådana kurser själv.

Public Service; SVT, SR och UR, som alla svenska skattebetalare måste finansiera sedan januari 2019, är väl de mest tydliga exemplen på statliga propagandaorgan. Via sina mantran om opartiskhet lyckas man smidigt linda in vänsterextrema åsikter i ett skenbart neutralt format. För detta betalar vi årligen över 8 miljarder.

Och se sedan på det svenska biståndet; 2021 kommer vi betala ut nästan 47 miljarder till olika projekt och organisationer med den uttalade förhoppningen att något kanske blir lite bättre. Facit från tidigare utbetalda bistånd ger dock något annat vid handen. Det är en i kretsarna vedertagen sanning att omkring 30% av alla biståndspengar inte når slutmottagaren. På senare tid har det dessutom blivit alltför uppenbart att uppföljningen av biståndsprojekten varit otillräcklig, så nu har man gjort försök att åtminstone påskina att man ställer krav på mottagaren. Tyvärr blir dessa uppföljningsrapporter mest byråkratiskt trixande med formuleringar som låter hoppfulla, även om ytterst få projektmål uppnås (om ens något).

Se t ex denna genomgång som gjorts av en sådan uppföljningsrapport på SIDA:s bistånd om sammanlagt 3 miljarder till Palestinska Myndigheten 2015-2019.

I slutsatsen konstateras att ”I en halvtidsöversyn av biståndsstrategin framgår att SIDA har uppnått noll resultat. Svenska skattebetalare har i två års tid slängt en halv miljard kronor i sjön. Trots det, fortsätter SIDA med samma strategi i tre år till, och kommer därmed troligen att slösa bort ytterligare en miljard. Det rimliga vore i stället att omedelbart stoppa all vidare verksamhet samt påbörja en revision och nyplanering.  Det framkommer också i rapporten att utvecklingsstödet till Palestinska myndigheten är politiskt baserat, utan koppling till de faktiska stödbehoven hos befolkningen.

Eller varför inte lusläsa en motsvarande rapport gällande bistånd till Afghanistan 2014-2019. Måluppfyllelsen är överlag mager, och många områden visar snarare en negativ utveckling. Det är även uppenbart att vad som påverkar måluppfyllelsen, såväl positivt som negativt, snarare är oförutsebara yttre förändringar. Det är ytterst oklart om man via biståndsinsatsen lyckats påverka någonting alls, eller rimligen skulle kunna göra det om biståndsplanen får löpa vidare. Trots det rekommenderas att insatsen skall få fortlöpa med några mindre fokusjusteringar. Att 1 miljard kronor av svenska skattebetalares pengar går till spillo är inget som någon vill kännas vid. Bättre då att låtsas som ingenting.

Inte nog med att den största delen av pengarna inte gör någon nytta; i flera fall kan man konstatera att biståndspengar används till att stödja både terrororganisationer och släktingar till terrorister. Terrororganisationer som Hamas stöds till exempel av Islamic Relief, som i sin tur samarbetar med svenska SIDA, vilket åtminstone börjat ifrågasättas, men ej ännu dragits tillbaka. Släktingar till terrorister stöds i form av bidrag till PA (Palestinska myndigheten), vilket även detta sent omsider börjat ifrågasättas, men hitintills förgäves.

Ett annat område där politikerna vill signalera sin godhet är i klimatfrågan, där Sverige försöker positionera sig som den största finansiären per capita i världen. Huruvida denna pengarullning är förankrad hos svenska folket är inget som bekommer de politiker och tjänstemän som genom denna givmildhet säkrar lukrativa tjänster inom EU och FN. Under 2020, mitt under pågående coronanedstängningar, valde regeringen att dubbla sin inbetalning till FN:s klimatfond, från 4 till 8 miljarder. Vad vi får för de pengarna kan man fråga sig. Under 2021 är 10 miljarder allokerade för klimatinsatser. Såklart att jag är färgad i frågan då jag inte ser att det finns skäl att oroa sig för en nära förestående klimatkris, men att som ett litet land med en uppsjö nationella utmaningar (äldrevård, rättsväsende, försvar, skola, vård etc.) prioritera inbetalningar till internationella organisationer som på alltför vagt underbyggda grunder försöker tvinga fram nya miljöskatter, sälja utsläppsrätter och därigenom rasera det välstånd som vanligt folk i västvärlden kommit att åtnjuta är högst oansvarigt. Länder som Kina och Ryssland står redo att ta över när dumheterna når en kritisk brytpunkt. Det är alltså vårt eget förfall vi så entusiastiskt betalar för. Alldeles oavsett om vi har en klimatkris eller inte.

De största dumheterna i klimatfrågan pågår just nu förmodligen i statliga LKAB:s satsning på fossilfritt stål, ”Hybrit”, där man står redo att satsa 10-20 miljarder per år fram till 2045 för att övergå till en mer (!) energikrävande process för att framställa järnsvampar.

Slutligen vill jag också bara nämna det godhetssignalerande som har med ”kampen mot diskriminering” att göra. Många goda ting har uppnåtts i kampen mot diskriminering på grund av kön, sexualitet, hudfärg, funktionsvariation och religion, men i dag har vi nått fram till sådan likhet inför lagen och meritokratisk rekrytering till företag att någon större kamp inte längre är rättfärdigad. Men just här tror jag även att vi närmar oss kärnan till varför denna kamp trots allt fortfarande hålls vid liv; de som vigt sina liv åt ”den goda kampen” och försörjer sig på att kämpa mot diskriminering har såklart stort intresse av att måla upp en bild av att deras arbete är viktigt även i fortsättningen. Sålunda är det ”bra” för dem ifall utvecklingen går åt fel håll, och det motiverar dem även att komma på nya kreativa sätt att definiera diskriminering och på så vis hitta nya offer.

Detta gäller även de som jobbar med bistånd eller klimat; de gynnas bägge egentligen av att det blir värre. Nu menar jag inte att de avsiktligt försöker göra världen sämre, men incitamenten för att göra gott ”på riktigt” finns inte. Inte när projektmål egentligen bara är goda förhoppningar som det sedan inte är så viktiga att uppfylla, så länge man kan mörka det med lite stilfullt byråkratiskt snömos.

Istället för att individer själva får bestämma vad de vill lägga sina pengar på, som t ex välgörenhet till de ovan nämnda områdena, eller något helt annat, har staten redan bestämt vad som är gott och värt att stödja. Jag tycker man borde fundera på att minska skatteintäkterna med dessa kanske 100 miljarder om året, och låta folk själva välja att stödja det de tror på. Litar inte staten på individen?

Det kanske inte är så konstigt om det är så. Den här individen litar ju själv inte på staten…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s