Att abstrahera sig bort från verkligheten

Förmodligen kommer jag aldrig kunna lägga hela pusslet och förstå pk-isterna (identitetspolitikerna, vänstern, postmodernisterna, snällisterna etc.) till fullo. Men jag kommer likväl fortsätta att samla pusselbitar, för varje liten bit leder till bättre förståelse för deras tankegångar och ger nya insikter om nyanser i deras resonemang. Och just den pusselbit jag nu funnit kan möjligen ingjuta lite hopp; de KAN abstrahera, vilket jag tidigare ställt mig frågande till i bloggen (gällande att man inte anses ha rätt att uttala sig om människor med annan hudfärg, kön, religion etc.):

”Individer i vänstern verkar alltså inte ha en särskilt väl utvecklad förmåga att abstrahera; t ex att sätta sig in i andra människors tankar och dra slutsatser om deras beteende. Detta är egentligen en ganska allvarlig brist hos en medlem av arten Homo sapiens sapiens, då denna förmåga enligt evolutionsforskare varit en avgörande faktor för vår arts framgång. Läs gärna boken Sapiens av Yuval Noah Harari, där detta påvisas. Jag gissar dock att detta i vänsterns fall snarare har med intellektuell lathet att göra. Man föredrar förklaringsmodeller där det är tydligt vilka som är onda och goda, och det går ut över analysförmågan.”

Identitetspolitikernas oförmåga att sätta sig in i andras tankar genom abstraktion förefaller vid närmare eftertanke inte vara en brist på abstraktionsförmåga; snarare appliceras den istället på ett helt annat sätt. Istället för att försöka sätta sig in i hur en medmänniska kan tänkas uppleva en jobbig situation, riktas denna förmåga hela tiden mot hur det borde vara istället; en alternativ verklighet där inget jobbigt händer överhuvudtaget.

Man skapar för sitt inre en värld där medmänniskan bara behöver flyta med i de behagliga krusningar som ”drömsamhället” tillhandahåller. Ingen agens behövs, utan objektet för medkänslan ska alltid tas om hand av en god välfärdsstat. Inget får vara jobbigt, irritera eller skava, och gör det det är det statens fel.

Man infantiliserar på detta vis sin medmänniska; de ska inte behöva möta jobbiga situationer (för det innebär ju att de fråntas rätten att leva i den fridfulla idyll de föreställer sig vara önskvärd). Som att det vore något positivt att leva i en friktionsfri värld utan krav eller tuffa utmaningar, där alla har rätt till allt och det är synd om den som inte får det den vill ha. Inget skav, bara rosa fluff. Inga incitament för att utvecklas eller ens risk att misslyckas.

De abstraherade ”drömtillvaron” blir m.a.o. i förlängningen en grå konturlös vardag där nihilismen sakta men säkert äter upp människan inifrån. Socialdemokratin driven till sin logiska slutstation.

Frågan som alla bör ställa sig är hur länge denna verklighetsflykt kan pågå utan att människor vaknar upp ur sina idealistiska föreställningar och ser dissonansen mellan den verklighet som materialiseras och den verklighet som abstraheras. Med andra ord; hur illa behöver det bli innan den kritiska nivån för det motvilliga uppvaknandet uppnås?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s