Palestina: ”Landet” som gapade efter för mycket

Jag har precis läst Bengt G Nilssons utmärkta bok ”Israel och hennes fiender”. Boken beskriver i stora drag de skeenden som lett fram till, och även utgör, världens mest långdragna och in absurdum debatterade surdeg; konflikten mellan Israel och Palestina. Man får via författarens nedslag i historiska skeenden många på plats upplevda tilldragelser till livs, vilket skänker boken hög trovärdighet. Nilsson förmedlar även en klädsam ödmjukhet inför de komplexa frågor som behandlas. Det är ju inte så att någon sida är helt oskyldig till fruktansvärda brott mot mänskligheten, vilket han också på ett opartiskt sätt söker förmedla.

Vad som däremot framkommer med all önskvärd tydlighet, är att de brott som israeler begått överlag fördöms av den Israeliska staten, medan de brott och den terrorism som begås av palestinier mer eller mindre undantagslöst hyllas av de palestinska ledarna. Och de krigshandlingar som Israel utfört har alltid föregåtts av en attack från Palestina, eller ett överhängande hot om en sådan. Sålunda står det, med helt neutrala ögon på saken, ganska klart vilka som utgör den mest destabiliserande faktorn i regionen.

För situationen är inte hållbar i längden. I många israeliska städer blir befolkningen på reguljär basis beskjutna med hemmagjorda palestinska raketbomber, och de lever under ständigt hot om nya palestinska terrordåd. Sen har ju det stora flertalet palestinier det inte heller så bra. De tvingas bo på flyktingförläggningar på vad som egentligen kan klassas som deras egen mark, i det Hamas-kontrollerade Gaza, eller så bor de i andra arabländer, men utan chans att bli medborgare där, då det skulle innebära att de förlorade sin flyktingstatus. Då skulle Palestinas strävan nämligen få mindre legitimitet; nu kan de hävda att över 5 miljoner palestinier är flyktingar, och därigenom inkassera stort medlidande och stora flyktingbistånd.

Allteftersom man läser boken, inser man mer och mer att de palestinska ledarna inte alls är ute efter en fredlig tvåstatslösning, vilket det mesta av debatten ändå tycks handla om. Det är en fata morgana som aldrig kommer att ha bäring från palestinskt håll. Det förefaller tyvärr vara så att den palestinska ledningen, alltså både Mahmoud Abbas på Västbanken, och Hamas i Gaza, är mer intresserade av att håva in de stora flyktingbistånden, än att söka någon form av kompromiss med Israel. Det enda de skulle acceptera är att Israel går med på att släppa mer eller mindre hela Gaza och Västbanken (vilket även Israel har erbjudit), men ÄVEN att samtliga fem och en halv miljoner palestinska ”flyktingar” får rätt att bosätta sig i Israel.

Detta skulle få hela nationen Israel att rämna, vilket såklart är precis vad den palestinska ledningen vill. Det är hatet mot Israel och viljan att förgöra allt israelerna, och framförallt judarna, står för som gör dem så obevekliga i frågan. I palestinska skolor, finansierade av FN-organet UNRWA, lär man barnen hata judar, och man idoliserar terrorister som dödat judar med ikoniska bilder och hyllningstexter. Man uppmuntrar till terrordåd mot israeler genom att erbjuda generösa bidrag till terroristernas familjer från något som kallas ”martyrfonden”.

Många länder köper uppenbarligen detta islamistiska ideologibygge, och Sverige är dessvärre inget undantag. Snarare är vi mer entusiastiska över det palestinska projektet än något annat land. Vi skyfflar mer pengar till FN-organet UNRWA och den palestinska myndigheten (PA) per capita än något annat land. Sålunda sponsrar vi terrorism via nämnda martyrfond, och vi hjälper till att lära unga palestinier hata judar. Man äcklas. Under senare år har dessa missförhållanden successivt uppdagats, och många länder har därmed minskat eller helt avslutat sina samarbeten med dessa organisationer. Dock inte Sverige, som istället gått så långt som att man som första västland erkänt Palestina som nation, trots att ”nationen” långtifrån uppfyller de grundläggande krav som normalt ställs för att uppnå en sådan status. Det är en svensk spottloska på allt vad demokrati handlar om, och ett svek mot alla de palestinier som lider av det påtvingade utanförskapet den palestinska ledningen vidmakthåller.

Om inte Sverige och andra länder upphör med att finansiera den palestinska ledningens arbete för att utplåna både Israel och alla judar som bor där, ser inte jag att det finns något hopp om fred; det som skulle kunna utgöra startskottet för bättre fredssamtal är om alla länder helt slutade finansiera den palestinska ledningen. Först då skulle de på allvar bli tvungna att ta ansvar för de palestinier de idag håller som ”martyrflyktingar”, och börja söka realistiska vägar ur dödläget med Israel. Som att:

  1. Förhandla med andra arabländer om att göra palestinier som redan bor i landet till medborgare där; alltså ge upp kravet om återvändande till Israel
  2. Sluta uppmana/locka till terrorism, då det skulle leda till än sämre möjligheter till framtida samarbeten, vilket man är beroende av
  3. I brist på resurser och kunskap om nationsbyggande; försöka införliva sina territorier i andra länder som de kan utvecklas i symbios med. Det är ju inte precis så att det odlats en demokratisk palestinsk kultur som är redo att materialiseras bara geografiska gränser skulle inrättas. Snarare skulle en sådan utveckling motarbetas av den rådande klankulturen.

Detta startskott skulle möjligen vara ganska brutalt, och kortsiktigt leda till upplopp, ökad terrorism och regelrätt krig, så det finns anledning att fundera kring formerna för bidragsminskningen. Men jag tror inte att man skulle nå fram genom att fortsätta med bidragen i en mer villkorad form heller. Redan idag finns idealistiska villkor som de bidragstagande palestinska länderna hävdar sig uppfylla, men likväl går en stor del av pengarna direkt eller indirekt till terrorism. Man skulle kunna försöka skicka en mängd observatörer som har till uppgift att rapportera om avtalsbrott, men de kan bli mutade eller lurade så att terrorismen kan fortgå.

Har de däremot inte bidragspengarna för att finansiera palestinska ”flyktingar” eller terroristers familjer, samt inte planera och utföra terroraktioner, så blir situationen en annan. Det är som sagt möjligt att det kommer få allvarliga kortsiktiga konsekvenser, men frågan är om det inte är bättre att ta denna omvälvning i ett stort dråpslag, än att låta den fortgå i 70 år till. Jag tror dock att denna ”chock” kan mildras om man lägger upp en plan för att successivt sänka bidragen under några års tid. Förhoppningsvis tar några ledare sitt förnuft till fånga, eller så ersätts de av mer lämpade representanter via folkligt uppror.

Mitt förslag till en lösning på konflikten mellan Israel och Palestina blir sålunda att inrätta en plan för att steg för steg minska bidragsfinansieringen av de palestinska myndigheterna. Genom denna approach blir de palestinska ledarna tvungna att ställa sig frågan vad de prioriterar högst; sitt folk, eller att utplåna Israel och alla dess judar.

Om svaret är att utplåna Israel kommer vi veta precis var de palestinska ledarna går för, och vi bör försäkra oss om att de inte tillåts bygga en nation på det fundamentet. En sådan hatisk och intolerant nation har inget mer existensberättigande än Nazi-Tyskland, och borde bemötas med samma avsky från alla västvärldens demokratier.

Tror ni att ”palestinavännerna” i regeringen är beredda att skära i biståndsbudgeten för att forcera fram ett sådant palestinskt ställningstagande? Vad skulle FN-organet UNRWA:s 30 000 biståndsadministratörer göra om de palestinska ”flyktingarna” inte längre var flyktingar? Och skulle den globala terrorismen minska utan den biståndsfinansierade radikalisering som unga palestinier utsätts för idag?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s