Julia Caesar har börjat skriva en intressant bloggserie om ‘woke-fenomenet’ som svept som en löpeld genom stora delar av västvärldens utbildningsinstitutioner, och i sina härjningar även påverkat stora delar av offentligheten; medier, politiker, ängsliga företag och olika sammanslutningar och föreningar. Även Patrik Engelau skriver klokt om detta fenomen i denna text, och jag tänkte själv ge mig på att försöka reda ut hur denna offerkult kommit att växa sig så stark.
För den oinsatte kan det kort nämnas att woke är ett begrepp som används för att beskriva medvetenheten om (och kampen mot) ett strukturellt förtryck av rasifierade, kvinnor och allsköns minoriteter; alltså den politiskt korrekta identitetspolitiken. Detta uttryck har kommit att användas främst i USA, men motsvaras i Sverige av PK-ismens vurmande för samma grupper, både i utmålandet av offerskap och i inflytande över offentligheten.
Det är från ett rent objektivt perspektiv en högst diskriminerande dogm, där vissa grupper ges fördelar enkom beroende på sin hudfärg, sitt kön eller annan icke påverkbar egenskap. Kvotering, extra bidrag, förtur i bostadsköer eller till skolor är några av de privilegier dessa ”offer” kan åtnjuta om de lyckas övertyga samhället om sin utsatthet.
Jag har svårt att förstå hur wokeismen har kunnat bli den förhärskande hållningen i offentligheten. Snackar man med vilken normal människa som helst om effekterna av denna ideologi dragna till sin spets är det inte många som gillar vad de hör. Men mest av allt tycker de det är jobbigt att höra, för oftast har de tolkat rörelsen som att den faktiskt jobbar för någonting gott; lika möjligheter för alla.
Detta är dock inte sanningen. Ett överordnat mål har kommit att bli lika utfall, det vill säga att till exempel lika många kvinnor måste anställas som ingenjörer och att sammansättningen av anställda på ett företag ska spegla procent av befolkningen vad gäller olika godtyckliga uppdelningar i grupper baserat på i teorin vilka preferenser som helst. Det är raka motsatsen till lika möjligheter, eller meritokrati, där den mest lämpade får jobbet oavsett hudfärg, ursprung eller funktionsvariation.
Jag misstänker att det är främst två faktorer som får vanligt folk att intet ont anande anamma denna ideologi. Dels känns kampen för den ”utsatte” rätt och god vid en första anblick, och dels ger detta dig en chans att ansluta dig till den gemenskap som kommit att bildas kring denna konsensus. Människan är ofta blind inför sin ovillkorade dragning till gemenskapen, och, by proxy, kollektivistiska dogmer. Man finner där en trygghet som upplevs viktigare än det du faktiskt tagit ställning för eller emot. Och just därför är du inte längre intresserad av att ifrågasätta den grundläggande tesen; den är från den tidpunkten en del av din identitet, en sanning du är beredd att försvara med ditt liv.
Men hur denna ideologi kom att bli det självklara ”goda” alternativet, som man inte kan ifrågasätta utan att riskera social utfrysning och deplattformering låter sig bara delvis förklaras med ovan resonemang. För någon inflytelserik grupp har behövt mångla ut detta budskap och förfäkta dess förträfflighet.
Vi kan nog med fog konstatera att det kommer från vänsterns aktivister, friskt påhejade av den intellektuella vänstern, som växt fram till ett veritabelt monster inom universitetsvärlden. Politiker och andra makthavare har känt vart vindarna blåser, och har varit snabba att hänga på.
Jag tror dock inte att särskilt många aktivister eller makthavare medvetet hängett sig åt ondska för att bygga upp ett förtryck av tidigare privilegierade, utan de har förmodligen blivit offer för ett alldeles för trubbigt analysverktyg; intersektionaliteten.
I vänsterns och socialismens iver att befästa varje individ med tillhörighet till en eller flera godtyckliga grupper baserade på hudfärg, religion, handikapp eller kön, och utifrån detta sedan på ett ”rättvist” sätt kunna bedöma individens ranking som offer, blir de totalt bortkollrade av de förenklingar som måste göras för att antalet gruppindelningar inte ska skena iväg.
I teorin skulle man (om man trodde på intersektionaliteten) kunna anta att ifall man kategoriserar alla individer tillräckligt väl beträffande grupptillhörighet, så har man en bra bas för att rangordna vem som ska få mest medlidande, eller tvärtom, vem som mest förtjänar att bli spottad på.
I praktiken skiter sig detta dock direkt. För att inte få ett orimligt stort antal grupper behöver man klumpa ihop allt som på något sätt verkar gemensamt, och sedan så svartvitt som möjligt definiera denna ofogliga blobb som en homogen grupp. Är du kvinna, muslim, mörkhyad och sitter i rullstol? Full pott! Du förtjänar högre bidrag och stöd på alla sätt. Är du även positiv till att gifta bort din minderåriga dotter, islamist som stöder terrorism, ser ner på judar och är för lat för att söka arbete? Spelar ingen roll, dessa mindre smickrande attribut syns inte i den intersektionella analysen. Gruppindelningen kommer alltid vara för grovkornig för att ge en rättvis bild av en individ.
Jag tror ni förstår min poäng; det enda sättet att bedöma en individ på är genom att titta på just DEN individen. Annars behöver man uppfinna en oändlig mängd grupper.
Ambitionen att reducera komplexiteten genom att skapa ett litet antal enkelt definierbara grupper gör alltså hela analysen undermålig. Men vad som är det verkligt förskräckliga i kråksången är att de som låtit sig övertygas om metodens förträfflighet har låst in sig på denna analys och vägrar att se dess brister och tillkortakommanden. Som att en muslim inte också skulle kunna vara en terrorist, som att mörkhyad man från ett fattigt land inte också skulle kunna vara kvinnoförtryckare, som att en som att en handikappad inte också skulle kunna vara kriminell. Och så vidare.
Trots intersektionalitetens föresatser att kunna rangordna offerskap med hjälp av ett antal tydliga kategoriseringar, fångas alldeles för få aspekter av en individs unika egenskaper upp för att analysen ska bli relevant.
Hjälp mig gärna sprida dessa tankar till folk som fastnat i intersektionalitetens rävsax. Om de är så goda som de utger sig för att vara kan man ju tycka de borde vara mottagliga för att diskutera ett mer nyanserat sätt att rangordna sina medmänniskor. Om de nu måste rangordna överhuvudtaget.
Alternativperspektiv 