Strukturell rasism eller intellektuell lathet?

I vågorna efter Black Lives Matters senast uppblossade storm har hela västvärldens etablissemang känt sig manade att uttrycka både förståelse för rasifierade gruppers upplevda offerskap, samt att bekräfta rörelsens utfästelser gällande den vite mannen som förtryckare via de strukturer det moderna samhället är uppbyggt kring. Strukturer som i västvärlden historiskt varit rasistiska har sedan lång tid tillbaka successivt renats från all typ av definierbar rasism, men BLM och många andra  ”antirasistiska” rörelser hävdar att den på något vänster ligger dold mellan raderna. 

Det ligger mig nära till hands att beskylla den högst verklighetsfientliga postmodernismen för denna vägran att acceptera värdet av de strukturer som byggts upp i västvärlden under de senaste århundradena. Västvärlden har blomstrat och tidigare fattiga och förtryckta har objektivt sett lyfts upp genom den ofantliga rikedom som skapats. Inom postmodernismen finns dock ingen objektiv sanning, och i förlängningen ej heller något förtroende för att någon som inte tillhör en viss grupp skulle kunna bygga ett samhälle med rättvisa strukturer för just denna grupp. 

Det en enskild grupp definierar som rättvist blir en subjektiv utfästelse, men denna kan utan vidare benämnas vara en objektiv sanning av gruppmedlemmarna; så känner DE ju. Och att känna något trumfar alltid logiska argument i den postmoderna skolan. Alla perspektiv är lika korrekta, men det viktigaste perspektivet är alltid det man KÄNNER just nu. Logik är ju dessutom förrädiskt, då själva begreppet definierats av vita män. Den rasistiska strukturen ligger i BLM:s ögon i allt som skapats eller uttryckts av grupper högre upp på den intersektionella rankingen. 

Man har intalat sig att det är så det ligger till, och bryr sig sen inte ens om att fundera kring ifall det ändå finns något av värde i gammal kunskap. Denna intellektuella lathet har jag skrivit om tidigare i bloggen, och den utgör enligt mig en svår fiende för oss som vill åberopa vetenskap, empiri och logik i en öppenhjärtig debatt. Man når helt enkelt inte fram…!

Man kan fundera på hur alla olika självupplevt förfördelade grupper (olika etniciteter, religiös åskådning, sexuell läggning, kön, funktionshinder) som finns skulle kunna leva tillsammans om de var tvungna att kompromissa mellan sina egna samhällsutopier baserade på kompensation för tidigare upplevt offerskap. Kanske de kommer fram till att lika förutsättningar för alla vore en bra ide? Som dagens västvärld ungefär? 

FOTNOT: Bloggbilden publicerades mig veterligen först i tidningen Nya Tider, och är ett tydligt exempel på den vetenskapsförnekelse som BLM utövar. De KÄNNER att vita dödar svarta, och då blir det sant, oavsett vad statistiken säger. Strukturell lathet? Emotionell verklighetsförvridning? Hursomhelst, hur kommunicerar man ens med en sådan aktivist?