Socialismen: ”Snällt tänkt, men…”

I detta inlägg tänkte jag göra en insats för att försöka få fler att förstå varför socialismen är en högst skadlig ideologi, som trots sina vackert formulerade föresatser faktiskt leder de samhällen som lyder under den rakt ner i en kollektivistisk, likriktad och identitetspolitisk återvändsgränd. Socialismen förespråkar i praktiken att det är människan som ska ändra sig för att passa in i deras ”ideala” system, istället för att anpassa systemet så att det passar alla människor.

Jag har aldrig haft något till övers för Socialdemokraterna i Sverige, men har inte alltid kommit på rätt saker att säga för att förklara varför deras ideologi är så farlig när folk frågat. Därför har jag nu sammanställt nedan punktlista över vad som är så skadligt med det socialistiska tankegodset.

Perfekt att rabbla upp när kollegan eller kompisen undrar varför de inte skulle kunna rösta på Socialdemokraterna…

1.  Socialisten vill att alla ska ha det precis lika bra på alla plan, vilket innebär att människors egna preferenser, och vad de personligen värderar, helt och hållet åsidosätts av denna ideologi. Det är inte individens behov eller önskemål som är intressanta, det är kollektivets väl. Allt som går att mätas ska vara exakt samma för alla, annars måste politiken ändra på detta.
2. Socialisten har bestämt sig för att alla är födda som oskrivna blad, med exakt samma förutsättningar. Detta leder till att det i deras ögon blir fel och orättvist om någon är duktigare än någon annan på något, till exempel om någon visar sig vara duktig på matematik. Att ge förutsättningar för individer att utveckla sin fulla potential är med andra ord inte något för socialisten. Hellre att alla blir ungefär lika dåliga. Man ser hur skolan i Sverige mer och mer anammar detta synsätt, och anpassar nivån efter den lägsta gemensamma nämnaren.
3. Socialisten tycker att man bör ställa olika godtyckliga grupper mot varandra och ta makt och pengar från de som har lyckats, och ge till andra godtyckliga grupper som lyckats sämre. Detta är grunden till den identitetspolitik som tar sig uttryck i form av bland annat vad jag kallar välviljans rasism och feminism. Att se på enskilda individers potential, utan att samtidigt inspektera vilken hudfärg eller kön de har är för en socialist en omöjlighet. I den intersektionalistiska pyramiden står såklart de hatade vita heterosexuella männen på toppen, och färgade kvinnor med transpersonlighet och funktionsvariation på botten. Och såklart är det så synd om dem att de måste skyddas från det förtryck de upplever, istället för att ta sig i kragen och ta tag i sina liv på egen hand. Kosta vad det kosta vill.
4. Socialisten är rädd för frihet, och vad människor och företag kan tänkas göra med den om de fick chansen. Istället vill socialisten reglera hela samhället, gärna ner till minsta detalj, så att man kan vara säker på exakt vad varje individ och affärsrörelse gör i varje möjlig situation. En standardiserad värld där varje avvikande beteende ses som ett hot mot ordningen och därför behöver korrigeras. All kreativitet kväses i sin linda för att inte förstöra det ”vackra” systemet. För att upprätthålla denna maktutövning behöver man en enorm statsapparat som man såklart ser till att finansiera genom en hög beskattning av medborgarna.
5. Socialisten skyr inga medel för att försvara sin egen verklighetsformulering. Att inskränka yttrandefrihet för meningsmotståndare medelst deplattformering, förtal och vilseledning är bara några verktyg som används när alternativa förklaringsmodeller vinner mark. Att lita på att människor själva kan filtrera information och fatta bättre beslut med en bredare kunskapsbas går inte hem hos socialisten, då människan då kommer välja det som gynnar den istället för det som gynnar det socialistiska systemet. I Sverige har socialismen kidnappat SR och SVT, som bara visar sådant som passar in i socialismens paradigm.
6. Socialisten är beredd att offra en stor del av sina principer för att få behålla sin maktposition, då det hemskaste de kan tänka sig är att inte ha full koll på vad som händer. De vill inte heller riskera att den stora statsapparaten, med alla deras kompisar i ledande positioner, monteras ned. Principerna må ha varit att vara EMOT hedersförtryck, att INTE understödja extremistiska organisationer, att ta AVSTÅND från antisemitism eller att INTE stödja avregleringar i arbetsrätten, men det spelar ingen roll; så länge statsapparaten är intakt så kan myndigheterna antingen användas som syndabockar eller att hjälpa till att försena och dribbla bort ”obekväma” idéer.

En stor del av socialismens tankegods är att lyfta den svage. Det låter ju som en vacker tanke, vilket förmodligen är anledningen till att så många fallit för denna chimär, men det innebär samtidigt att man accepterar ett paradigm där det alltid behöver finnas en svag människa eller grupp. Kan det inte finnas ett samhälle där alla är starka och har möjlighet att hävda sig? Nu tävlar olika grupper om vem det är mest synd om, istället för att försöka lyckas som individer. Socialisternas hjärtan blöder och deras hunger att signalera godhet finner näring i det offerskap som förespeglas.

Man kan med ovan nämnda punkter i bakhuvudet fundera på varför socialismen inte förpassats till historiens ideologiska skräphög tillsammans med bland andra kommunismen, nazismen och fascismen.

Det förefaller som att socialismen trots sina likheter med kommunismen klarat sig bättre än den senare då man inom socialismen haft en aningen mildare framtoning, och faktiskt släppt in en del liberala idéer av ren nödvändighet. Det hart gjort att förfallet i socialistiska länder ofta kan pågå länge utan att det blir uppenbart att samhället är på väg i fel riktning. Länderna urholkas långsamt på kreativitet och en fungerande beskrivning av verkligheten.

Efter andra världskriget fick nationalsocialismen utstå en välförtjänt dos kritik, men det många glömmer är ju att det var ett socialistiskt tankegods som stod som bas för hur den tyska nationen agerade före och under kriget. Dock har nationalismen av någon outgrundlig anledning blivit mer förknippat med nazismen än socialismen. Min enda teori om varför det förhåller sig så är att många länder vid denna tid hade ett socialistiskt styre, och därmed även hade makten att vilseleda folket i frågan.

Som du märker har jag svårt att förstå hur folk som tänker igenom implikationerna av att ha socialister vid makten, i Sverige i form av Socialdemokraterna, någonsin skulle kunna rösta på dem. Jag tror inte att folk i gemen egentligen vill ha ett socialistiskt samhälle drivet nära sin utopistiska slutstation; ett samhälle befolkat av en grå massa som tycker, tänker och gör exakt likadant. Jag tror dock inte Socialdemokrater heller vill detta, de har bara inte tänkt efter ordentligt…

Har jag missat någon viktig aspekt som ytterligare kan understödja tesen att socialismen borde krossas? Har jag helt fel i något av mina påståenden? Överdriver jag kanske en aning här och där?

Dela gärna med dig av dina tankar i frågan, eller ta hjälp av denna text om du behöver förklara för din partner eller kollega varför du precis som jag köpt Aron Flams skoningslöst formulerade mugg (bild ovan och nedan).